SVT gör reportage om brittisk regimkritiker de aldrig skulle vågat i Sverige

– Jag är europé och ser ingen framtid i Storbritannien, det berättar 28-åriga Melissa Walker, hon har nyss doktorerat inom biomedicin och ska nu söka tyskt medborgarskap. 

--

Men hennes beslut att lämna Storbritannien handlar också om en protest vilka värderingar hon tycker råder nu.
– Brexit tycks ha fått mer främlingsfientliga tongångar att komma upp till ytan. Jag vill helt enkelt inte förknippas med ett land som har så omodern syn på till exempel invandring 

http://www.svt.se/nyheter/utrikes/jag-ser-ingen-framtid-i-storbritannien

Detta är intressant. SVT klarar av att rapportera från båda sidor:

På väg till puben hamnar hon i debatt med Alan, en krigsveteran som röstade för att lämna EU.
– Europeer kommer hit och jobbar för halva lönen. Varför är så många britter arbetslösa? Varför har inte jag något hem, frågar han.
– Vi är en ö, lås gränserna och hålla alla ute.
Melissa invänder;
– Nu förenklar du, mycket av det du pratar om handlar ju om sådant som vi britter bestämmer över, inte EU.
På plats på puben suckar hon djupt.
– Nu kanske jag lät för överlägsen? Han gav röst åt den tysta majoriteten, han förkroppsligade verkligen hur Brexit-förespråkarna känner. 

Det går alltså för SVT att göra reportage från båda sidor. Konstigt att man i Sverige bara har en "rätt" sida: ta in fler flyktingar, och så en "fel" sida: rasism och främlingsfientlighet. De som röstar SD är smygrasister eller fascister.

GÅR det för SVT att vara "neutrala" och objektiva i svensk politik?
Den här frågan blir mer och mer intressant.

Om denna typen av anekdotiska reportage ses som sanningsenliga, varför inte göra ett reportage om en svensk person som vill lämna landet för att de inte står ut med Sveriges invandringspolitik eller identitetspolitik? Jag lovar, det finns många sådana. Här är en:

Jag lämnar mitt land. Det hemland där jag numera utpekas som roten till allt ont. Det som gör mig ond är följande: mitt kön, min hudfärg, min sexuella läggning och min ålder. Det som däremot inte väger in i frågan är mina handlingar. Så vem är då jag, denna onda människa?
– Jag kommer från enkla förhållanden och har jobbat mycket hårt. Jag har varit sjukskriven i ca 1 vecka de senast 18 åren.
– Jag har varit med och startat upp 5 företag med alla sena nätter och stora risker för min privata ekonomi det har inneburit.
– Jag har startat och ägt företag som exporterat för miljontals kronor. Något som har varit mycket bra för Sverige.
– Mina företag har skapat sysselsättning för 75 personer, varav många nysvenskar.
– Jag tror att jag har på fötterna för att påstå att jag har betalat mer skatt än den genomsnittlige svensken.
– Jag har representerat Svensk företagsamhet i Kina, Tyskland och Ryssland.
– Jag anser att jag har bidragit till svensk ekonomi i en högre utsträckning än många andra och definitivt i mycket, mycket, MYCKET högre utsträckning än vad Åsa Romson har gjort.
Nu flyttar jag härifrån. Om jag någonsin kommer att bygga upp företag igen och satsa mina pengar och krafter så kommer det inte att bli i Sverige. Inte i ett land där jag ses som fienden, oavsett mina handlingar. Inte i ett land där jag enbart beroende på mitt kön, min hudfärg, min sexuella läggning och min ålder, svartmålas och beskrivs som ond av de människor som snarare borde tacka mig. Jag har sålt mitt hus, sagt upp alla uppdrag i Sverige och lämnar allt företagande bakom mig. Nu i kväll beställde jag enkelbiljetten härifrån. Den 7 April lyfter planet.  -- http://se.avoiceformen.com/manshat/jag-har-fatt-nog-nu-lamnar-jag-sverige/

Problemet med anekdotiska reportage är att de kan ge en skev bild av verkligheten.
Inte för att det är något nytt för media. Modern media är nästan skapad kring "snyftreportage"-agenda. Man visar en stackars flykting och vill få oss att tro att "alla" flyktingar är så här. Visst, tar man in 160 000 på ett år finns nog många att tycka synd om, även om 90% inte har asylskäl. (siffran 90% är en uppskattning som jag läst från migrationshandläggare. Vissa säger 75%, andra säger 95%, sanningen lär vi nog inte få reda på om vi ska vänta på mainstream media att undersöka den)

Detta Simsponsepisod påminner rätt mycket om den typen av TV4-reportage som blev populära på 90-talet. Den största snyftreportageförbrytaren var Kalla Fakta som exempelvis gjorde lögnaktiga reportage om apatiska flyktingbarn.



Det intressanta ur ett politiskt perspektiv är inte om EN person mår lite dåligt, utan hur majoriteten har det. Den liberala maximen är "största möjliga lycka för största möjliga antal". Att spendera 5 miljoner på en ögonoperation åt en flykting är mindre viktigt än att spendera 5 miljoner på att ge mat och vatten åt hundratusen i ett flyktingläger i Turkiet. Även om snyftreportagen hellre visar stackars flyktingen i Sverige som inte får ögonoperation för vi kan lättare relatera. Men är det ärligt?