Jag fantiserar allt som oftast om att bli politiker och kunna ge igen på alla de som under så lång tid ljugit om invandringspolitiken.
Jag skulle sätta hårt mot hårt. Jag skulle kasta ut de s.k. "mänskliga rättigheterna" och sätta grova brottslingar i fängelse igen, om de förtjänar det. Jag skulle låta utvisa dem som inte har rätt vara i landet, och vet vi inte vart de ska utvisas sätter vi dem på en ö där de får leva resten av sina liv på ris och bananer. Vill deras hemländer inte ta emot dem, då är det ön för dem.
Jag skulle skära ner på alla bidrag och säga: "ja nu får ni klara er bäst ni kan, bidrag är ingen mänsklig rättighet". När det blir kravaller skulle jag låta sätta in militären, och de skulle få skjuta skarpt.
Jag skulle plocka väck alla livstilskriminella, såsom marockanska gatubarn och rumänska zigenarligor. Bara plocka dem en efter en tills de är borta. Vad vi ska göra av dem...? Ptja, kanske den där ön igen.
Jag skulle ge respektabla svenskar handeldvapen och säga: om ni ser någon bränna en bil, skjut honom.
Låt poliser få möjlighet skjuta om de är utsatta. Inför utegångstillstånd i utsatta områden och fört bort dem som vistas ute. Blir polisen attackerad med stenar, för bort hela gänget även om vi inte vet exakt vem som kastade. Om någon i ett gäng skjuter mot polisen, låt polisen få skjuta tillbaka. Man måste först och främst skapa ordning, även om det kan hända att någon oskyldig blir skadad.
Jag skulle förbjuda all slags politisk islam som är emot demokratin. Och när islamisterna klagar, för väck dem till ön.
Jag skulle säga: "Om EU vill tvinga oss att ta emot flyktingar samt bestämma för mycket över oss, så drar vi oss ur EU. Vi vill ha frihandel men inte tvingas ge upp vår nations säkerhet". Jag skulle hellre ha ett separat samarbete med USA, Storbritannien, Ryssland och Kina, länder som förstår att man måste skydda sin nation och sin befolkning först och främst. Länder som inte vill bestämma över Sveriges gränspolitik.
Jag skulle avsluta sanktionerna mot Ryssland. Om EU protesterar, strunta i dem.
Ja nåt sånt, det skulle vara en bra start.
lördag 28 januari 2017
fredag 27 januari 2017
Inför en three strikes lag!
En Three strikes lag är lag där den som upprepade gånger begår brott får sitta i fängelse än lång tid. I USA får man sitta 25 år till livstid. I de flesta delstater räknas bara grov brottslighet in. Det är olika mellan stater vilka brott, men oftast rör det sig om sådant som involverar våld eller som ger fängelse i minst 2 år. USA har hårdare straffsatser än Sverige också.
Det kan säkert låta "grymt" att få sitta i fängelse för 25 år eller livstid för att ha begått t.ex. tre personrån, men jag anser att samhället måste först och främst beskydda samhället. Beskydda "de goda" medborgarna. Fångarna har min sympati och har säkert ofta haft ett hårt liv. Men som man säger i USA: "don't do the crime if you can't do the time".
Om jag räknar fel och deklarerar 10 000 för lite i skatt få jag betala en extra avgift på 30%, oavsett anledning. Även om mitt misstag varit av oaktsamhet. Av samma anledning bör vi sätta farliga återfallsförbrytare i fängelset.
När det talas om rättvisa kan man väl fråga sig huruvida "rättvisa" ska involvera att inte sätta skyldiga människor i fängelse. Att bestraffa kriminella bör vara grunden i ett rättssamhälle. Och grund nummer 2 är att skydda sina invånare.
Det som fått mig att inse nödvändigheten av denna lag är det uppmärksammade fallet med William Asplund som slog ihjäl en dörrvakt i Norge, 2012.
Ja, och!? Att vara "snäll" är inget argument för att slippa straff. Det är barn och kvinnor som tycker synd om kriminella oavsett vad de gjort. En man vet att begår man ett brott får man ta straffet.
Personligen tycker jag att det borde utdömas hårdare straff som grund, men att den dömde kan göra nådeansökningar, eller helt sonika bli benådade från högre ort. Före 1975 var det kungen som kunde benåda, idag är det regeringen. Vad är det dock för fel på att ha en ansikte på den som benådar? Det gör att benådaren har "ansvar" för brottslingen. Om en mördare benådas och dödar igen är det benådarens ansvar. I USA kan presidenten benåda (och brukar göra det när han lämnar sin post), samt så kan guvernören i delstaten benåda.
I Sverige föredrar vi väl ansiktslösa byråkrater. Då kan de också alltid skylla ifrån sig: "Visst gav vi bara mördaren 20 månaders fängelse, men det är vad lagen förordar så det är inte mitt ansvar".
Sätt mördare i fängelse i 20-25 år istället -- minimum! -- och låt dem sedan få ansöka om nåd om de har blivit frälsta i fängelset. Samt, inför varje nådeansökan, gör som i USA, låt de efterlevande (eller offer) få vara med i rättssalen och ge sig gillande eller ogillande.
Varför inte? När någon begår ett brott mot en annan gör han det främst mot den andre personen. Brottet begås inte i första hand mot samhället. Brottslingen har ett ansvar mot offret i första hand, inte mot samhället.
Nu säger någon: "tänk om du själv fått sitta 20 år i fängelse för ett misstag du begick på fyllan". Ja vet du vad, det hade jag accepterat! Hade jag slagit ihjäl någon på fyllan hade jag fått sitta i fängelse. Och hade jag begått det ena grova brottet efter det andra hade jag fått sitta i finkan. Det är inte ett grymt och inhumant straff att spärra in folk som är ett hot mot samhället! Hade jag begått allvarliga brott och fått spendera resten av mitt liv i fängelse -- då hade jag fått leva där.
Det är så jäkla naivt i Sverige där vi i vår godhet ska "rehabilitera" alla människor! Livet är för kort för att chansa med att släppa ut mördare och de som begår upprepade våldsbrott. Vi bor inte längre i en Bullerby-värld där vår värste brottsling är en farbror "dynamit-Harry" som hade en taskig uppväxt men som är snäll innerst inne!
"Men det kommer göra folk hårdare om de riskerar livstid och kommer öka våldet när kriminella skjuter sig fria hellre än att få livstid". Då får det vara så! Vi kan inte basera straff på huruvida en kriminell har ökad risk för våld för att han inte vill åka fast. Det skulle i så fall bevisa att straffet bör vara avskräckande redan INNAN brottet begåtts, men att gärningsmannen tog chansen ändå
Förr var jag emot fängelse. Jag är fortfarande emot fängelse för många brott, faktiskt. Men det bra med fängelse är inte dess bestraffande eller rehabiliterande funktion, utan att få bort farliga människor från samhället. Av denna anledning tycker jag definitivt att förstagångsförbrytare kan få kort tid i fängelse, eller något alternativt straff.
T.ex. fungerar det bra att låta offer och gärningsman få samtala om brottet. Då kan båda få tala ut och gärningsmannen kan be om förlåtelse. Många gärningsmän har berättat att detta möte var deras största pärs, värre än hela rättegången.
I Norge kan man för småbrott (såsom ringa misshandel) låta gärningsmannen få träffa offret och komma överens om en kompensation dem mellan, så slipper gärningsmannen straff. Bra för alla parter, även för rättsväsendet som slipper ödsla resurser på det, men även för att det skapar rättvisa och en möjlighet till försoning.
I Sverige har vi däremot vår stela syn där vi helst inte är alltför personliga. I Sverige vill vi inte ha in känslor och allt som kan riskerar kännas subjektiv. Vi låtsas att rättvisa är en objektiv faktor som endast vår kompetenta myndighet kan skapa i en rättegång
Ungdomstjänst och liknande för småbrott tror jag på. Men låt oss vara realistiska med att den som begår upprepade våldsbrott måste man skydda samhället från. Ta Hagamannen, en våldtäktsman som bedömdes så farlig att han inte kunde få permission sex månader innan hans straff var till ända. Risken för återfall bedömdes för hög.
Att brottslingar i princip alltid kommer ut efter 2/3 av tiden är ju också anmärkningsvärt. Jag förstår principen med att uppmuntra gott beteende, men när ALLA släpps efter 2/3 av tiden (även de som missköter sig) är det ju inte funktionellt.
Det kan säkert låta "grymt" att få sitta i fängelse för 25 år eller livstid för att ha begått t.ex. tre personrån, men jag anser att samhället måste först och främst beskydda samhället. Beskydda "de goda" medborgarna. Fångarna har min sympati och har säkert ofta haft ett hårt liv. Men som man säger i USA: "don't do the crime if you can't do the time".
Om jag räknar fel och deklarerar 10 000 för lite i skatt få jag betala en extra avgift på 30%, oavsett anledning. Även om mitt misstag varit av oaktsamhet. Av samma anledning bör vi sätta farliga återfallsförbrytare i fängelset.
När det talas om rättvisa kan man väl fråga sig huruvida "rättvisa" ska involvera att inte sätta skyldiga människor i fängelse. Att bestraffa kriminella bör vara grunden i ett rättssamhälle. Och grund nummer 2 är att skydda sina invånare.
Det som fått mig att inse nödvändigheten av denna lag är det uppmärksammade fallet med William Asplund som slog ihjäl en dörrvakt i Norge, 2012.
Den 27-årige svenska småbarnspappan är gripen misstänkt för att ha dödat dörrvakten Anne Wendy Madsen, 41, utanför puben Sailor Inn i norska Porsgrunn. Mannen är sedan tidigare misstänkt för flera grova våldsbrott i Sverige. Och för ett och ett halvt år sedan - den 3 oktober 2010 - gav han sig på en annan dörrvakt i samma norska stad, Porsgrunn.
- Jag tycker att det är konstigt att han har fått gå fri med tanke på vilka grova saker han har på sig, speciellt med vakter och grovt våld. Plus att han blev gripen den dagen för ett och ett halvt år sedan, att de inte lyckades ta in honom redan där. Att det ska behöva gå så långt. Han skulle ha stoppats för länge sedan.
Mannen är sedan tidigare åtalad på tio punkter, däribland försök till våldtäkt mot barn, och misshandel och olaga hot efter att han enligt åklagaren gav sig på en kvinna på Hötorget i Stockholm. Han häktades i sin frånvaro i december 2011 av Solna tingsrätt.Sådana här personer åker in och ut ur fängelset, tills dess att de slår ihjäl någon. Nu har han slagit ihjäl något, och dömdes för vållande till annans död till 1 år och 9 månaders fängelse, vilket innebär att han nu är ute och kan begå nya brott. Kanske intervjuas någon av hans vänner som säger att "han är jättesnäll egentligen, bara när han dricker han tänder till".
Ja, och!? Att vara "snäll" är inget argument för att slippa straff. Det är barn och kvinnor som tycker synd om kriminella oavsett vad de gjort. En man vet att begår man ett brott får man ta straffet.
Personligen tycker jag att det borde utdömas hårdare straff som grund, men att den dömde kan göra nådeansökningar, eller helt sonika bli benådade från högre ort. Före 1975 var det kungen som kunde benåda, idag är det regeringen. Vad är det dock för fel på att ha en ansikte på den som benådar? Det gör att benådaren har "ansvar" för brottslingen. Om en mördare benådas och dödar igen är det benådarens ansvar. I USA kan presidenten benåda (och brukar göra det när han lämnar sin post), samt så kan guvernören i delstaten benåda.
I Sverige föredrar vi väl ansiktslösa byråkrater. Då kan de också alltid skylla ifrån sig: "Visst gav vi bara mördaren 20 månaders fängelse, men det är vad lagen förordar så det är inte mitt ansvar".
Sätt mördare i fängelse i 20-25 år istället -- minimum! -- och låt dem sedan få ansöka om nåd om de har blivit frälsta i fängelset. Samt, inför varje nådeansökan, gör som i USA, låt de efterlevande (eller offer) få vara med i rättssalen och ge sig gillande eller ogillande.
Varför inte? När någon begår ett brott mot en annan gör han det främst mot den andre personen. Brottet begås inte i första hand mot samhället. Brottslingen har ett ansvar mot offret i första hand, inte mot samhället.
Nu säger någon: "tänk om du själv fått sitta 20 år i fängelse för ett misstag du begick på fyllan". Ja vet du vad, det hade jag accepterat! Hade jag slagit ihjäl någon på fyllan hade jag fått sitta i fängelse. Och hade jag begått det ena grova brottet efter det andra hade jag fått sitta i finkan. Det är inte ett grymt och inhumant straff att spärra in folk som är ett hot mot samhället! Hade jag begått allvarliga brott och fått spendera resten av mitt liv i fängelse -- då hade jag fått leva där.
Det är så jäkla naivt i Sverige där vi i vår godhet ska "rehabilitera" alla människor! Livet är för kort för att chansa med att släppa ut mördare och de som begår upprepade våldsbrott. Vi bor inte längre i en Bullerby-värld där vår värste brottsling är en farbror "dynamit-Harry" som hade en taskig uppväxt men som är snäll innerst inne!
"Men det kommer göra folk hårdare om de riskerar livstid och kommer öka våldet när kriminella skjuter sig fria hellre än att få livstid". Då får det vara så! Vi kan inte basera straff på huruvida en kriminell har ökad risk för våld för att han inte vill åka fast. Det skulle i så fall bevisa att straffet bör vara avskräckande redan INNAN brottet begåtts, men att gärningsmannen tog chansen ändå
Förr var jag emot fängelse. Jag är fortfarande emot fängelse för många brott, faktiskt. Men det bra med fängelse är inte dess bestraffande eller rehabiliterande funktion, utan att få bort farliga människor från samhället. Av denna anledning tycker jag definitivt att förstagångsförbrytare kan få kort tid i fängelse, eller något alternativt straff.
T.ex. fungerar det bra att låta offer och gärningsman få samtala om brottet. Då kan båda få tala ut och gärningsmannen kan be om förlåtelse. Många gärningsmän har berättat att detta möte var deras största pärs, värre än hela rättegången.
I Norge kan man för småbrott (såsom ringa misshandel) låta gärningsmannen få träffa offret och komma överens om en kompensation dem mellan, så slipper gärningsmannen straff. Bra för alla parter, även för rättsväsendet som slipper ödsla resurser på det, men även för att det skapar rättvisa och en möjlighet till försoning.
I Sverige har vi däremot vår stela syn där vi helst inte är alltför personliga. I Sverige vill vi inte ha in känslor och allt som kan riskerar kännas subjektiv. Vi låtsas att rättvisa är en objektiv faktor som endast vår kompetenta myndighet kan skapa i en rättegång
Ungdomstjänst och liknande för småbrott tror jag på. Men låt oss vara realistiska med att den som begår upprepade våldsbrott måste man skydda samhället från. Ta Hagamannen, en våldtäktsman som bedömdes så farlig att han inte kunde få permission sex månader innan hans straff var till ända. Risken för återfall bedömdes för hög.
Att brottslingar i princip alltid kommer ut efter 2/3 av tiden är ju också anmärkningsvärt. Jag förstår principen med att uppmuntra gott beteende, men när ALLA släpps efter 2/3 av tiden (även de som missköter sig) är det ju inte funktionellt.
måndag 23 januari 2017
Kanske kommer kravallerna när vi slopar bidragslinjen
I anledning av debatten i Agenda igår funderade jag på det en av Malmöpolitikerna sa. Han var moderat och beklagade sig över att S har drivit en bidragslinje i Malmö.
Bidragslinjen är ett stort problem, vilket jag skrev i mitt förra inlägg och har belyst ett par gånger tidigare. Det passiviserar folk och är väldigt kostsamt.
Det krävs inte alltför djupa kunskaper i psykologi för att förstå att det lockar fattiga människor att flytta till ett land där de får höra att man får livets nödtorft gratis av staten. Ändå har jag ganska ofta hört vänsterfolk säga aningslösa saker som "ingen lämnar nog sitt land om man inte flyr från krig". Jaja, de får tro vad de vill.
Vi kan förstås inte hur länge som helst försörja folk som inte arbetar.
Moroten och piskan är grundläggande drivkrafter. Själv jobbar jag inte mer än jag behöver för att överleva -- men jag är däremot tvingad att jobba just så mycket.
Passiviseringslinjen är tyvärr något jag har varit insatt i sedan jag bodde i Malmö i början av 2000-talet. Jag minns en nedslående artikel som handlade om en man som flyttade till Malmö. Det skrevs att "När de kommer hit är de ambitiösa och optimistiska, men jag brukar säga att det tar två år och sedan är de knäckta. De får inga jobb, inte ens praktik". Efter ett tag vänjer de sig vid bidrag och fastnar där.
Barnen ser sina föräldrar inte göra annat än sitta hemma, titta på parabol-TV, och prata om hur bra hemlandet var.
De s.k. parabolstäderna nämns allt som oftast i boken jag nyligen recenserade som handlade om Nederländerna. Även Pekgul har beskrivit parabolerna:
Och här:
Vad kommer hända den dagen staten måste spara på alla bidrag? Malmö får varje år 5 miljarder i det kommunala utjämningssystemet. Utan dessa pengar hade de varit tvungen höja skatten med ett par kronor. Malmös huvudsakliga problem är de stora kostnaderna för bland annat försörjningsstöd samt att man inte får in tillräckligt i skatteintäkter.
TV4 kan göra reportage bäst de vill om "en flykting som nu driver ett företag med 20 anställda, därför är flyktinginvandring lönsam".
Ibland kastas siffror fram om att "det tar 7 år innan hälften av invandrare är sysselsatta". Fast ordet sysselsättning kan betyda typ 5 timmas städjobb i veckan.
Så låt oss tala om verkligheten istället, siffror, pengar in och pengar ut.
Genomsnittlig årsinkomst för alla Muhammed i Malmö är 71 932 kr och i Sverige 118 343 kr.
Genomsnittsålder för alla Muhammed i Malmö är 38 år och i Sverige 37 år.
http://www.merinfo.se/person/Malm%C3%B6/Muhammed-Hossein-Qazi-1957/bnh95-1tizm
och det beror inte på stavningen:
Genomsnittlig årsinkomst för alla Mohamad i Malmö är 87 469 kr och i Sverige 97 891 kr.
http://www.merinfo.se/person/Malm%C3%B6/Mohamad-Hizbar-Mohamad-1983/bt10k-3pw8c
Låt oss undersöka några andra arabiska namn:
Genomsnittlig årsinkomst för alla Hassan i Malmö är 90 709 kr och i Sverige 102 388 kr.
Genomsnittlig årsinkomst för alla Ali i Malmö är 85 175 kr och i Sverige 118 643 kr.
Genomsnittlig årsinkomst för alla Abdul i Malmö är 106 304 kr och i Sverige 135 420 kr.
Och medelåldern på dessa personer är närmare 40, så det är inga ungdomar vi talar om.
Reza (ett iranskt namn) verkar det dock gå bättre för:
Genomsnittlig årsinkomst för alla Reza i Malmö är 162 549 kr och i Sverige 207 006 kr.
Det går inte hitta något "svenskt" namn som är i närheten av så låga inkomster som våra araber, förutom sådana som är ungdomar, såsom Kevin (genomsnittsålder: 24 år, Genomsnittlig årsinkomst för alla Kevin i Malmö är 93 329 kr och i Sverige 78 870 kr).
Somalier tjänar ännu mindre.
Genomsnittlig årsinkomst för alla Abdi i Malmö är 62 032 kr och i Sverige
74 260 kr. (Abdi sägs vara det vanligaste somaliska namnet. Det finns 125 personer i Malmö som heter Abdi och 3 267 personer i Sverige. Genomsnittsålder för alla Abdi i Malmö är 38 år och i Sverige 34 år. )
Det är förstås svårt att bekosta ett välfärdssamhälle med dessa löner. Sjukvård är dyrt.
Annars ser det ut ungefär så här bland "svenskar":
Genomsnittlig årsinkomst för alla Fredrik i Malmö är 292 797 kr och i Sverige 326 014 kr.
Genomsnittlig årsinkomst för alla Martin i Malmö är 264 191 kr och i Sverige 298 907 kr.
Genomsnittlig årsinkomst för alla Johnny i Malmö är 265 925 kr och i Sverige 297 703 kr.
Hur som helst. Den dagen som bidragen stryps så kommer nog invandrarna att resa sig ur sofforna. De kommer att skylla på att det är rasism och det kommer nog att brinna både här och där.
Jag tror inte att det kommer bli inbördeskrig, som de värsta alarmisterna varnar för. De bidragstagande muslimerna är bara omkring 10-15% av befolkningen, och de har inte tillgång till kraftiga vapen. Upploppen kommer bli som upploppen de svarta gjorde i Los Angeles 1992. Vårt försvar kan slå ner upploppen. Än så länge.
Frågorna är ändå:
1. Vilken politiker vågar ta beslut som leder till kravaller och upplopp? Detta är oerhört känsligt. Den som tar beslutet kommer för evigt att ses som "den som startade upploppen". Det kommer behövas någon hårdför person som inte är rädd om sitt skinn, som Abraham Lincoln i USA som förbjöd slaveriet och orsakade därmed inbördeskriget, eller Margret Thatcher i Storbritannien som kuvade fackföreningarna.
2. Om politikerna föredrar passivitet, kan staten bekosta bidragspolitik hur länge som helst? Så länge kostnaderna är någorlunda låga kan man låta systemet fortgå. Men i och med senaste flyktingvågen kommer det snart att krävas en förändring. Vi har redan världens högsta skatter och de har nyligen höjts igen. Samtidigt krackelerar vår välfärd i område efter område.
Bidragslinjen är ett stort problem, vilket jag skrev i mitt förra inlägg och har belyst ett par gånger tidigare. Det passiviserar folk och är väldigt kostsamt.
Det krävs inte alltför djupa kunskaper i psykologi för att förstå att det lockar fattiga människor att flytta till ett land där de får höra att man får livets nödtorft gratis av staten. Ändå har jag ganska ofta hört vänsterfolk säga aningslösa saker som "ingen lämnar nog sitt land om man inte flyr från krig". Jaja, de får tro vad de vill.
Vi kan förstås inte hur länge som helst försörja folk som inte arbetar.
Moroten och piskan är grundläggande drivkrafter. Själv jobbar jag inte mer än jag behöver för att överleva -- men jag är däremot tvingad att jobba just så mycket.
Passiviseringslinjen är tyvärr något jag har varit insatt i sedan jag bodde i Malmö i början av 2000-talet. Jag minns en nedslående artikel som handlade om en man som flyttade till Malmö. Det skrevs att "När de kommer hit är de ambitiösa och optimistiska, men jag brukar säga att det tar två år och sedan är de knäckta. De får inga jobb, inte ens praktik". Efter ett tag vänjer de sig vid bidrag och fastnar där.
Barnen ser sina föräldrar inte göra annat än sitta hemma, titta på parabol-TV, och prata om hur bra hemlandet var.
De s.k. parabolstäderna nämns allt som oftast i boken jag nyligen recenserade som handlade om Nederländerna. Även Pekgul har beskrivit parabolerna:
– Det började med parabolantennerna. Då försvann många kontakter med det svenska samhället, och viljan att lära sig svenska försvann också.
http://magasinetneo.se/artiklar/lat-islamisterna-bilda-ett-eget-parti/
Och här:
När min pappa fyllde 50 år 1993 fick han en parabolantenn i present av sina bröder. Då övergav han Rapport och Aktuellt för turkiska och kurdiska nyhetssändningar. Från mitten av 1990-talet slutade allt fler invandrarfamiljer i Tensta att se på svensk TV. Barn som lämnar skolan nu för tiden vet ytterst lite om vad som händer i det svenska samhället. Även kunskaperna i svenska har försämrats. Jag behöver inte gå längre än till min egen pappa för att märka det.
Redan före parabolantennerna var det ett problem för barnen att föräldrarna visste för lite om det svenska samhället. De hade svårt att delta i barnens skolarbete. Nu har klyftan blivit ännu större. För de barn som skickas till muslimska friskolor försvagas anknytningen till det svenska samhället drastiskt. Vårdnadsbidraget kommer att ytterligare förstärka denna separation. https://www.document.no/2010/01/31/vi_demokrater_ma_mobilisere_mo/En dag kommer vi vara tvungna att göra om bidragslinjen. Då vet vi vad som kommer hända. Vi kan läsa om hur invandrare går till attack mot socialkontor. För någon vecka sedan blev det så våldsamt i Mönsterås att de fick flytta socialkontoret till hemlig adress.
Vad kommer hända den dagen staten måste spara på alla bidrag? Malmö får varje år 5 miljarder i det kommunala utjämningssystemet. Utan dessa pengar hade de varit tvungen höja skatten med ett par kronor. Malmös huvudsakliga problem är de stora kostnaderna för bland annat försörjningsstöd samt att man inte får in tillräckligt i skatteintäkter.
TV4 kan göra reportage bäst de vill om "en flykting som nu driver ett företag med 20 anställda, därför är flyktinginvandring lönsam".
Ibland kastas siffror fram om att "det tar 7 år innan hälften av invandrare är sysselsatta". Fast ordet sysselsättning kan betyda typ 5 timmas städjobb i veckan.
Så låt oss tala om verkligheten istället, siffror, pengar in och pengar ut.
Genomsnittlig årsinkomst för alla Muhammed i Malmö är 71 932 kr och i Sverige 118 343 kr.
Genomsnittsålder för alla Muhammed i Malmö är 38 år och i Sverige 37 år.
http://www.merinfo.se/person/Malm%C3%B6/Muhammed-Hossein-Qazi-1957/bnh95-1tizm
och det beror inte på stavningen:
Genomsnittlig årsinkomst för alla Mohamad i Malmö är 87 469 kr och i Sverige 97 891 kr.
http://www.merinfo.se/person/Malm%C3%B6/Mohamad-Hizbar-Mohamad-1983/bt10k-3pw8c
Låt oss undersöka några andra arabiska namn:
Genomsnittlig årsinkomst för alla Hassan i Malmö är 90 709 kr och i Sverige 102 388 kr.
Genomsnittlig årsinkomst för alla Ali i Malmö är 85 175 kr och i Sverige 118 643 kr.
Genomsnittlig årsinkomst för alla Abdul i Malmö är 106 304 kr och i Sverige 135 420 kr.
Och medelåldern på dessa personer är närmare 40, så det är inga ungdomar vi talar om.
Reza (ett iranskt namn) verkar det dock gå bättre för:
Genomsnittlig årsinkomst för alla Reza i Malmö är 162 549 kr och i Sverige 207 006 kr.
Det går inte hitta något "svenskt" namn som är i närheten av så låga inkomster som våra araber, förutom sådana som är ungdomar, såsom Kevin (genomsnittsålder: 24 år, Genomsnittlig årsinkomst för alla Kevin i Malmö är 93 329 kr och i Sverige 78 870 kr).
Somalier tjänar ännu mindre.
Genomsnittlig årsinkomst för alla Abdi i Malmö är 62 032 kr och i Sverige
74 260 kr. (Abdi sägs vara det vanligaste somaliska namnet. Det finns 125 personer i Malmö som heter Abdi och 3 267 personer i Sverige. Genomsnittsålder för alla Abdi i Malmö är 38 år och i Sverige 34 år. )
Det är förstås svårt att bekosta ett välfärdssamhälle med dessa löner. Sjukvård är dyrt.
Annars ser det ut ungefär så här bland "svenskar":
Genomsnittlig årsinkomst för alla Fredrik i Malmö är 292 797 kr och i Sverige 326 014 kr.
Genomsnittlig årsinkomst för alla Martin i Malmö är 264 191 kr och i Sverige 298 907 kr.
Genomsnittlig årsinkomst för alla Johnny i Malmö är 265 925 kr och i Sverige 297 703 kr.
Hur som helst. Den dagen som bidragen stryps så kommer nog invandrarna att resa sig ur sofforna. De kommer att skylla på att det är rasism och det kommer nog att brinna både här och där.
Jag tror inte att det kommer bli inbördeskrig, som de värsta alarmisterna varnar för. De bidragstagande muslimerna är bara omkring 10-15% av befolkningen, och de har inte tillgång till kraftiga vapen. Upploppen kommer bli som upploppen de svarta gjorde i Los Angeles 1992. Vårt försvar kan slå ner upploppen. Än så länge.
Frågorna är ändå:
1. Vilken politiker vågar ta beslut som leder till kravaller och upplopp? Detta är oerhört känsligt. Den som tar beslutet kommer för evigt att ses som "den som startade upploppen". Det kommer behövas någon hårdför person som inte är rädd om sitt skinn, som Abraham Lincoln i USA som förbjöd slaveriet och orsakade därmed inbördeskriget, eller Margret Thatcher i Storbritannien som kuvade fackföreningarna.
2. Om politikerna föredrar passivitet, kan staten bekosta bidragspolitik hur länge som helst? Så länge kostnaderna är någorlunda låga kan man låta systemet fortgå. Men i och med senaste flyktingvågen kommer det snart att krävas en förändring. Vi har redan världens högsta skatter och de har nyligen höjts igen. Samtidigt krackelerar vår välfärd i område efter område.
söndag 22 januari 2017
Recension: Mordet i Amsterdam : Theo van Goghs död och toleransens gränser
En bok som snart 10 år gammal men beskriver på ett intressant sätt ett mord som kanske blivit mer aktuellt allt efter att vi fått fler muslimer i Europa som frestar på vår tolerans.
Theo van Gogh tyckte om att provocera. Han var anti bara för att vara anti. Lika mycket som han gjorde sig lustig över judar i gaskammaren tyckte han det var roligt att säga saker som att "jag ska knulla Allah". 2004 blev han mördad på öppen gata av en fanatisk muslim av marockansk bakgrund.
Vissa islamkritiker beskriver gärna Theo som en modern martyr, en god man som dog för att han stod upp mot hat. Snarare beskrev sig Theo själv som en "clown", en person som säger en massa skit men som alltid klarar sig eftersom ingen tar honom på allvar. Jag kan inte hjälpa att reflektera över att jag inte kan komma på någon i Sverige som har denna roll. Vi som anser oss ha så mycket yttrandefrihet.
Visst har vi flera hundra vänsterprovokatörer som tycker att män är svin, att heteronormen är ond, och så vidare, men jag kan inte komma på någon provokatör som gör sig lustig över judar och öppet kritiserar mångkultur. "Jag accepterar bara din yttrandefrihet om du har rätt åsikter, för att dela värdegrunden är en självklarhet". Så fungerar det i ängsliga Sverige. Vi har ju alla växt upp i detta värdegrundsland.
Med det sagt var Theo inte någon omtyckt person. Av dem som kände honom beskrivs han som ett "rövhål".
Första delen av boken handlar om Pim Fortuyn, en holländsk populistisk politiker som 2002 blev mördad av en sinnesförvirrad djurrättsaktivist. Det finns likheter mellan dessa två personer och likheter mellan deras mördare. Och det finns gemensamma nämnare i det nederländska samhället som visar varför de här två morden skedde.
Boken beskriver rätt intressant och djupgående det nederländska samhället med dess tolerans men också en viss inskränkthet. Författaren är en professor född i Nederländerna men som bott i USA i 20 år, och han har ett bra öga för att se vad som är bra, dåligt, och speciellt i sitt födelseland. Han har skrivit ett flertal andra böcker också.
Författaren har en längre intervju med Ayaan Hirsi Ali, islamkritikern som är så hatad bland muslimer i Nederländerna. Det jag uppskattar är att beskrivningen av henne inte är den svartvita vi vanligtvis får se: antingen är hon "den intelligenta självständiga kvinnan som vet allt om islam, som lämnat förtrycket och nu kritiserar det utifrån", eller så ignoreras hon och man försöker undvika henne. Boken beskriver att hennes syn på islam är väldigt färgat av hennes egen upplevelse. Ungefär som att en person uppväxt i en hård del av Stockholm kanske beskriver Stockholm som en kall och hård stad.
Det finns ett avsnitt där mördaren beskrivs, dock inte så jättelångt. Han var en ganska sekulär person som drack alkohol och hade flickvänner. Men han kände sig vilsen i Nederländerna, stötte på motgångar och blev rätt snabbt radikaliserad. Författaren har intervjuat några andra muslimer, bland annat än fängelseimam, om vad som är problemet för muslimer i Nederländerna. Imamen säger lustigt nog saker som påminner om Sverige: det delas ut för mycket bidrag ("bidragskranen" kallas det vanligen i Nederländerna), andra generationens muslimer sitter fast mellan det strikta auktoritära och det sekulära, samt holländare är snälla på ytan (delar ut bidrag) men är svårare att komma inpå livet.
Holländarna har också, enligt boken, ett skuldkomplex efter andra världskriget. Liksom vi i Sverige sade nej till att låta judar få en fristad här, var Nederländerna inte alltför beskyddande för sin egen judiska befolkning. Bland annat nämns Anne Frank ett par gånger i boken, flickan som med sin familj hade sökt skydd i Amsterdam men slutligen hittades och deporterades av nazisterna.
Jag tycker boken är värd att läsa för att Sverige kanske tar samma resa som Nederländerna. Liksom Nederländerna ser vi oss som toleransens högborg, och liksom Nederländerna blir vi kritiserade för att vara FÖR toleranta. Vi är toleranta mot folk som vill skada vårt samhälle.
Vad man också inser när man läser boken är att islam inte är svartvit. Det var inte "islam" i sig som dödade Theo och det är inte "islam" som frestar på vår västliga tolerans. Det är mer komplext än så. Det finns muslimer som vill ha dialog och muslimer som är emot dialog. Det finns de som är sekulära och de som är fanatiska.
Boken är för övrigt lättläst och intressant, samt har inte någon stark "agenda".
Finns på bokus.
Recension i SVD.
Recension i Sydsvenskan.
Theo van Gogh tyckte om att provocera. Han var anti bara för att vara anti. Lika mycket som han gjorde sig lustig över judar i gaskammaren tyckte han det var roligt att säga saker som att "jag ska knulla Allah". 2004 blev han mördad på öppen gata av en fanatisk muslim av marockansk bakgrund.
Vissa islamkritiker beskriver gärna Theo som en modern martyr, en god man som dog för att han stod upp mot hat. Snarare beskrev sig Theo själv som en "clown", en person som säger en massa skit men som alltid klarar sig eftersom ingen tar honom på allvar. Jag kan inte hjälpa att reflektera över att jag inte kan komma på någon i Sverige som har denna roll. Vi som anser oss ha så mycket yttrandefrihet.
Visst har vi flera hundra vänsterprovokatörer som tycker att män är svin, att heteronormen är ond, och så vidare, men jag kan inte komma på någon provokatör som gör sig lustig över judar och öppet kritiserar mångkultur. "Jag accepterar bara din yttrandefrihet om du har rätt åsikter, för att dela värdegrunden är en självklarhet". Så fungerar det i ängsliga Sverige. Vi har ju alla växt upp i detta värdegrundsland.
Med det sagt var Theo inte någon omtyckt person. Av dem som kände honom beskrivs han som ett "rövhål".
Första delen av boken handlar om Pim Fortuyn, en holländsk populistisk politiker som 2002 blev mördad av en sinnesförvirrad djurrättsaktivist. Det finns likheter mellan dessa två personer och likheter mellan deras mördare. Och det finns gemensamma nämnare i det nederländska samhället som visar varför de här två morden skedde.
Boken beskriver rätt intressant och djupgående det nederländska samhället med dess tolerans men också en viss inskränkthet. Författaren är en professor född i Nederländerna men som bott i USA i 20 år, och han har ett bra öga för att se vad som är bra, dåligt, och speciellt i sitt födelseland. Han har skrivit ett flertal andra böcker också.
Författaren har en längre intervju med Ayaan Hirsi Ali, islamkritikern som är så hatad bland muslimer i Nederländerna. Det jag uppskattar är att beskrivningen av henne inte är den svartvita vi vanligtvis får se: antingen är hon "den intelligenta självständiga kvinnan som vet allt om islam, som lämnat förtrycket och nu kritiserar det utifrån", eller så ignoreras hon och man försöker undvika henne. Boken beskriver att hennes syn på islam är väldigt färgat av hennes egen upplevelse. Ungefär som att en person uppväxt i en hård del av Stockholm kanske beskriver Stockholm som en kall och hård stad.
Det finns ett avsnitt där mördaren beskrivs, dock inte så jättelångt. Han var en ganska sekulär person som drack alkohol och hade flickvänner. Men han kände sig vilsen i Nederländerna, stötte på motgångar och blev rätt snabbt radikaliserad. Författaren har intervjuat några andra muslimer, bland annat än fängelseimam, om vad som är problemet för muslimer i Nederländerna. Imamen säger lustigt nog saker som påminner om Sverige: det delas ut för mycket bidrag ("bidragskranen" kallas det vanligen i Nederländerna), andra generationens muslimer sitter fast mellan det strikta auktoritära och det sekulära, samt holländare är snälla på ytan (delar ut bidrag) men är svårare att komma inpå livet.
Holländarna har också, enligt boken, ett skuldkomplex efter andra världskriget. Liksom vi i Sverige sade nej till att låta judar få en fristad här, var Nederländerna inte alltför beskyddande för sin egen judiska befolkning. Bland annat nämns Anne Frank ett par gånger i boken, flickan som med sin familj hade sökt skydd i Amsterdam men slutligen hittades och deporterades av nazisterna.
Jag tycker boken är värd att läsa för att Sverige kanske tar samma resa som Nederländerna. Liksom Nederländerna ser vi oss som toleransens högborg, och liksom Nederländerna blir vi kritiserade för att vara FÖR toleranta. Vi är toleranta mot folk som vill skada vårt samhälle.
Vad man också inser när man läser boken är att islam inte är svartvit. Det var inte "islam" i sig som dödade Theo och det är inte "islam" som frestar på vår västliga tolerans. Det är mer komplext än så. Det finns muslimer som vill ha dialog och muslimer som är emot dialog. Det finns de som är sekulära och de som är fanatiska.
Boken är för övrigt lättläst och intressant, samt har inte någon stark "agenda".
Finns på bokus.
Recension i SVD.
Recension i Sydsvenskan.
Minska barnbidraget efter fjärde barnet!
Efter en fundering känner jag att ett klokt politiskt beslut vore att minska eller ta bort barnbidraget efter fjärde barnet. Kanske redan efter tredje - men man behöver ju inte vara extrem...
Huvudsakligen bör vi inte uppmuntra barnfödningsfabriker. Vi har fått höra att vi måste ha upp nativiteten (födelsetalen) i landet. Men i realiteten hjälper det inte landet att öka födelsetalen av folk som har svårt klara gymnasiet.
Forskningen visar att vi i de utvecklade länderna har gått över till att skaffa oss kvalitetsbarn snarare än kvantitetsbarn. Vi skaffar oss 1-2 barn som vi kan ägna tid och energi åt. Vi kan hjälpa dem med deras läxor, med goda råd, med att köra till idrott, osv. Detta sker i hela västvärlden (och givetvis i Kina). Växer man upp i ett fattigt hem med 7-8, kanske 10 barn blir det rimligen mindre möjligheter för varje barn.
Att få barnbidrag är ingen mänsklig rättighet. En familj bör inte kunna försörja sig på att enbart skaffa barn. Man bör inte heller uppmuntra de minst utbildade och minst kapabla att skaffa massor av barn.
Vill en familj skaffa många barn får de såklart göra det. Men i så fall får de göra som folk gjorde förr, där de äldre barnen fick hjälpa till försörja de yngre, istället för att samhället uppmuntrar till generationer av bidragstagare. Lyckas inte detta får de be om hjälp från fattigvården. Men jag tror att de barnbidrag de får räcker för att försörja ytterligare några barn med mat, så svälta lär de inte göra.
Min farmor och hennes syskon fick ibland gå hungriga när hon var liten. De var så många barn på torpet och de hade inte alltid mat. Men ingen ansåg att det var statens fel. Och överlevde gjorde de.
Personligen anser jag att en negativ sak med välfärdsstaten är att den uppmuntrar spruckna hem. En familj får faktiskt mer pengar om pappan flyttar ut, vilket har lett till stora svårigheter inom t.ex. den somaliska populationen. Här en lite äldre artikel från GP, 2007:
Huvudsakligen bör vi inte uppmuntra barnfödningsfabriker. Vi har fått höra att vi måste ha upp nativiteten (födelsetalen) i landet. Men i realiteten hjälper det inte landet att öka födelsetalen av folk som har svårt klara gymnasiet.
Forskningen visar att vi i de utvecklade länderna har gått över till att skaffa oss kvalitetsbarn snarare än kvantitetsbarn. Vi skaffar oss 1-2 barn som vi kan ägna tid och energi åt. Vi kan hjälpa dem med deras läxor, med goda råd, med att köra till idrott, osv. Detta sker i hela västvärlden (och givetvis i Kina). Växer man upp i ett fattigt hem med 7-8, kanske 10 barn blir det rimligen mindre möjligheter för varje barn.
Att få barnbidrag är ingen mänsklig rättighet. En familj bör inte kunna försörja sig på att enbart skaffa barn. Man bör inte heller uppmuntra de minst utbildade och minst kapabla att skaffa massor av barn.
Vill en familj skaffa många barn får de såklart göra det. Men i så fall får de göra som folk gjorde förr, där de äldre barnen fick hjälpa till försörja de yngre, istället för att samhället uppmuntrar till generationer av bidragstagare. Lyckas inte detta får de be om hjälp från fattigvården. Men jag tror att de barnbidrag de får räcker för att försörja ytterligare några barn med mat, så svälta lär de inte göra.
Min farmor och hennes syskon fick ibland gå hungriga när hon var liten. De var så många barn på torpet och de hade inte alltid mat. Men ingen ansåg att det var statens fel. Och överlevde gjorde de.
Personligen anser jag att en negativ sak med välfärdsstaten är att den uppmuntrar spruckna hem. En familj får faktiskt mer pengar om pappan flyttar ut, vilket har lett till stora svårigheter inom t.ex. den somaliska populationen. Här en lite äldre artikel från GP, 2007:
- Det låter grymt, men det svenska samhället borde ha hårdare koll på somaliska män. Männen måste lära sig att skaffar man en familj så ska man också försörja den.
Vilket är en självklarhet i Somalia. Ja, mer än så. Mannens ansvar för sin familjs försörjning är själva kittet i det somaliska samhället, hävdar Somaliakännaren Gunnar Kraft på Göteborgs-initiativet:
- En man som överger sin hustru och sina barn är en föraktad person i Somalia.
Och ändå. Varannan somalisk kvinna med hemmavarande barn i Göteborg får underhållsstöd. Barnens far bor alltså inte med familjen och i hans ställe står samhället för barnens försörjning.
Ofta är det sant att mannen inte bor med familjen. Ibland är det delvis sant, somaliska män lever inte sällan en ambulerande tillvaro som innebär att de periodvis bor med familjen, periodvis någon annanstans. Och ibland handlar det om rent bidragsfusk.
Tolken Abdi igen:
- Jag har tolkat åt folk som jag vet ljuger, som lever tillsammans.
Flera andra somaliska tolkar bekräftar den bilden, att familjer väljer bidragsfusk för att bättra på ekonomin. Ibland därför att kvinnan vill kunna skicka mera pengar till behövande släktingar i hemlandet, ibland därför att mannen behöver pengar till drogen kat, som blivit ett gissel för den somaliska folkgruppen i Göteborg.
I nästan varannan somalisk barnfamilj i Göteborg finns fyra eller fler barn under 17 år. Bara en av 25 barnfamiljer i Sverige har så många barn.
En ensamstående mamma i Hammarkullen, utan jobb och med fyra barn födda mellan 1991 och 2004, är garanterad 19 393 kronor i månaden i barnbidrag, flerbarnstillägg, studiebidrag, underhållsstöd, bostadsbidrag och försörjningsstöd. Dessutom får hon, baserat på behov, hjälp med kostnader för vård och medicin, hushållsel, tandvård, förnyelse av husgeråd och utrustning i hemmet och "andra godtagbara behov".Om hon i stället har sex barn bidrar samhället med 23 560 kronor plus det behovsprövade biståndet.- Pappan tror att om han överlämnar familjen till det sociala systemet så blir det billigare för honom, säger tolken Abdi. Men när han inte längre försörjer sin familj försvinner respekten mellan man och kvinna. Familjen ruttnar inifrån.- Men varför gör folk så här? Jo, med de arbeten som finns går det inte att försörja en hel familj. Hederliga människor blir tjuvar, försöker stjäla från systemet, konstaterar Abdi.Att män överger sina familjer kan alltså ses som den logiska konsekvensen av mötet mellan somaliernas nomadiska kultur med traditionellt stora familjer, en svårintaglig arbetsmarknad och det svenska bidragssamhället.
http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/28-10-07-g%C3%B6teborgs-somalier-ett-folk-i-kris-1.1179853
Jag vet själv kvinnor som lämnat sina män för att de tröttnat på dem. Sen får staten betala deras nya uppehälle, och mammor har alltid mest rätt till barnen så pappan blir en perifer person. Att vi inte sett mer negativa konsekvenser av detta än tror jag beror på att beteendet är relativt nytt.
I USA har problemet hållit på längre, och särskilt i de "utsatta områdena" (s.k. ghetton) är det vanligt att fadern sticker och lämnar mamman att ta hand om barnet. Pojkarna får ofta problem och blir kriminella. Flickorna får också problem och blir ofta promiskuösa, skaffar barn unga och får ingen framtid. Inte någon god utveckling direkt.
fredag 20 januari 2017
Dumme svensken börjar inse att vården är i kris
Femåriga Alice är en av dem som kommit i kläm på grund av den ansträngda situationen. och hennes mamma, Mia Alhorn, är upprörd över hur det gick till när de kom in till barnaktuen i Helsingborg.
– Jag har ju läst om problemen i HD, men inte förrän jag själv drabbades förstod jag hur dåligt det fungerar.
http://www.hd.se/2017-01-19/nio-timmars-vantan-pa-barnakuten
Nehej, så alla skriverier trodde du berodde på... att de överdrev? "Lite stressigt har de kanske men vården brukar ju fungera".
De här priviligierade människorna som lever i en bubbla där "allt löser sig". Sen, poff, inser de att det visst inte är så, och då vänder de sig till en tidning som skriver några rader. Kanske för att de känner någon journalist de kan ringa till.
Påminner om denna artikel från förra året.
14-åriga Tilda Mihnóss revs svårt över ögat av sin katt och när hon kom till akutmottagningen fick hon vänta elva timmar på att få hjälp.
– Det var överfullt på akutmottagningen och personalen där sa att det var långa, långa väntetider. Vi skrev in oss och satte oss ner och väntade tålmodigt. Och väntade och väntade och väntade och väntade, säger Katarina.
Alltså kära dumsvensk, det dör faktiskt folk för att de inte kan få vård. Att du får vänta 11 timmar för att sy ett ögonlock kanske inte är så hemskt att du måste beklaga dig för SVT?
En i annan artikel i hd.se jag läste nyligen beklagade sig skribenten över att "jag frågade varför det inte rör på sig på akuten, och fick det otrevliga svaret att vi skulle skylla på politikerna".
Ja förstår du kära skribent, alla artiklar som man kan läsa dagligen i tidningar om att sjukvården är pressad och sjuksköterskor gråter för att de inte hinner med, det beror på att det faktiskt är så. De på sjukhuset kan inte trolla med knäna.
Svensken har länge bara skakat på axlarna: "ja men det löser sig nog, det gör det alltid". Ungefär som inställningen var till invandring: "Wir schaffen dass", som Merkel sa. ("Vi klarar det")
Jag minns en artikel jag läste inför valet 2014 där en sjukhusanställd sa att det är på väg mot kollaps men hon visste inte ens vem hon skulle rösta på, för inget parti ville förändra situationen.
Det är som med invandringen, alla vill ha öppna gränser. Inom vårdpolitiken ser det inte mycket bättre ut. Alla partier vill sätta in sina egna byråkrater att bestämma över vården. Vissa politiker ha privata alternativ, gärna i de lobbyföretag där de själva har kontakter. Pengar ska sparas, alla bryr sig om sin egen rygg i jakt på staplar och goda siffror, men ingen ser till helheten.
Ingen vill heller tala om elefanten i rummet: att det till stor del är invandringen som orsakar överbelastning. Det finns statistik som visar, men etablissemanget kör som vanligt huvudet-i-sanden-taktiken. "Man ska inte sätta grupper mot varandra".
De priviligierade har iofs privata sjukvårdsförsäkringar så de kanske inte klagar.
Själv insåg jag situationen inför förra valet och röstade på Vårdpartiet i landstinget. Partiet fick dock bara strax över 2%. Landstinget har i princip EN stor huvuduppgift: sjukvård. Så varför då inte ta sitt ansvar som väljare och rösta på ett parti som tar ansvar för den biten?
Rösta gärna SD i riksdagen, för ett parti som tar ansvar för invandringspolitiken. Men inte allt kan skyllas på invandring. Röstar man inte på ett sjukvårdsparti i landstinget kan man inte efter 4 år beklaga sig och säga "Hallå, varför gör inte politikerna något".
Det finns, så vitt jag vet, liknande vårdpartier i alla landsting. I Norrbotten fick de 27%.
En sak kan man också säga med säkerhet: situationen blir inte bättre. Det finns inget som helst som antyder att något av problemen kommer att förbättras. Köerna kommer inte minska av sig självt. Det vi ser nu är det nya självklara. Politikerna "sänker kostnader" genom låga löner, omorganiseringar och omöjliga arbetsförhållanden, men sjukhusen måste då ersätta fast anställda med hyrläkare.
Effektiveten inom svensk vård går snabbt neråt också. Enligt OECD är kostnaden för sjukvården i Sverige sjunde högst i världen, i PPP-justerad BNP/Capita (2015). Enligt WHO (samma länk), är vi sjätte dyrast.
En gång var svensk sjukvård en förebild för omvärlden. Så är det knappast längre. Att Sverige inte längre hänger med beror i hög grad på oförmågan att minska väntetiderna, som är de värsta i Europa. Det visar den nya utgåvan av Euro Health Consumer Index (EHCI), som redovisades i Bryssel i dag.
I EHCI:s patientenkät ger svenska och irländska patienter den mest negativa bilden av tillgängligheten i hela Europa. Ska vi spekulera om framtiden tycks ytterligare försämringar vänta i Sverige.
Landstingens och SKL:s ursäkter är välkända: läkarbrist, inflyttning till storstadsområdena, ”nedskärningar”, sjuksköterskor som flyr yrket och så vidare. I verkligheten har Sverige inte färre läkare och annan vårdpersonal än flertalet andra länder. Det finns inget samband mellan tillgången på pengar och tillgänglighet (vilket förklarar varför alla statliga ”kömiljarder” haft så liten verkan). Albanien, ett av Europas fattigaste länder, har inga väntetider alls (och ändå besöker albanerna sin doktor dubbelt så ofta som svenskar lyckas ta sig fram till sin läkare!).
http://www.svd.se/kotiderna-sanker-svensk-sjukvardVi behöver alltså inte mer pengar. Vi behöver bättre styrning. Så enkelt är det. Vi behöver färre byråkrater och fler med vårdbakgrund att bestämma och organisera.
Nåväl, vänta ni bara, etablissemangspolitiker. När krisen väl kommer så kommer den slå till hårt och folk kommer säga: "ni är ju ansvariga för detta, nu måste vi rösta bort er".
Det behövs inte mycket. Om SD tar upp frågan på ett trovärdigt sätt så kan de fort vinna några extra procent. Jag råkade höra ett medelålders par på tåget där kvinnan hade mycket ont. På sjukhuset fick de ingen hjälp, så de gick till sin vårdcentral men fick ingen hjälp där heller. Efter en lång dags plågan var de på väg hem. Mannen var väldigt arg och gormade frustrerat i tåget: "Vi hjälper alla de jävla [uttryck jag inte vill skriva] men våra egna kan vi inte hjälpa".
Egentligen tycker jag det är häpnadsväckande att folk inte förstår hur svårt det är för den som är sjuk eller har ont i Sverige idag. Detta kommer ju drabba dig själv en dag! Tro inte du kan vara ung och frisk för evigt.
torsdag 19 januari 2017
Sluta ge skadestånd för de som suttit "oskyldigt" i häkte/fängelse
I USA ger de flesta delstater inget skadestånd till dem som blivit "oskyldigt" dömda eller häktade.
Vissa delstater gör det möjligt, men kräver att den frikände ska bevisa sin oskuld. Dvs, motsatsen till det vanliga, att rätten ska bevisa personens skuld.
Visst kan det tyckas hårt att inte ge skadestånd för en person som suttit häktad i månader eller år och sedan blir frikänd. Men å andra sidan, är han verkligen "oskyldig"? Och ska man bli "belönad" för att undkomma ett straff?
Jag tror inte längre på devisen om att de "oskyldiga" alltid ska sättas i främsta rummet. I många fall blir grovt kriminella eller återfallsförbrytare frisläppta i brist på 100%-iga bevis. Det blir då absurt att staten ger dem ett skadestånd på hundratusentals kronor.
I USA är samhällsklimatet hårdare och därför delar man inte ut saftiga skadestånd till folk som suttit i fängelse. I Sverige har vi länge trott på snäll-mentaliteten att alla är snälla innerst inne. Men nu är samhället annorlunda.
Om vi ska ha kvar skadestånd så måste de begränsas till en viss summa, eller endast delas ut om den frikände kan bevisa sin oskuld.
Visst, det går ut över den "oskyldiga". Men tyvärr finns det inga nollsummespel. Någon kommer alltid att vara vinnare och någon kommer vara förlorare i livet. Det är ingen mänsklig rättighet att efter ett frikännande få en massa pengar.
Det som inspirerade detta blogginlägg var denna tidningsartikel: http://www.folkbladet.se/nyheter/norrkoping/ett-han-att-en-mordare-gar-fri-om4454975.aspx
Men detta är bara ett fall i mängden där dömda personer får stora skadestånd i efterhand.
Dags att spara, svenska stat. Vi kan inte längre ge allt till alla. Hade vi kunnat, hade vi haft en perfekt värld. Världen är dock inte perfekt.
Som mamman till den mördade sa i artikeln. De själva kommer knappt få något skadestånd för sin mördade son, men den frikände (trolige) mördaren kommer få ett sexsiffrigt belopp i skadestånd. Det gör ont, det svenska rättssamhället gör ont. Rättvisa är inte att ge pengar till frikända utan att bestraffa de skyldiga. Bara själva risken att skyldiga mördare får pengar som "belöning" av staten går emot alla mänskliga regler och normer.
Det är dags att vi tar oss en funderare på den mänskliga naturen och stiftar lagar efter vad människan kräver. Inte efter en utopi om det perfekta samhället där "alla är lika värda" såväl mördare som offer.
Det som gör mig ledsen är dock att ingen förändring är trolig att ske på ett bra tag.
När man var liten fick man höra att det svenska samhället var det mest utvecklade, men jag tror inte längre att det "bästa" samhället är det som heller friar 100 mördare än dömer en oskyldig. Det bästa samhället är det som appellerar till människans medfödda känsla för rättvisa. (faktiskt är det medfött) Man måste acceptera att misstag sker ibland och att oskyldiga blir döma. Man får inte vara för blödig. Man måste vara pragmatisk och fråga sig var gränsen går. Hur många potentiella mördare har vi egentligen råd att släppa ut i samhället?
Förr i tiden hade man dödsstraff för att det var det mest praktiska. Man hade inte möjlighet att ha potentiella mördare som gick fria i samhället. Om samhället blir hårdare måste straffen bli hårdare. Om samhället blir mjukare kan man ha mjukare straff. Men man får inte tro att utvecklingen alltid går mot att "vi blir mer och mer civiliserade".
I Malmö tar man redan lagen i egna händer, som det tragiska fallet med Charles Limerius 2012. Även seriemördaren Peter Mangs drevs ursprungligen av ett hämndbehov för sin döda syster. Och det finns nog många fler. Jag frågar mig ofta själv varför inte de efterlevande hyr en torped eller själva tar sig ett vapen och skipar rättvisa. I Malmö är det åtminstone inte särskilt svårt, där sker så många mord ändå och vapen är lättillgängliga.
Jag tänker på Arminas som så tragiskt blev dödad i Östra Göinge av en 14-årig syrier som aldrig kommer få något straff. Eller den 16-årige Malin Kristiansen som mördades 2009, där mördaren fick ungdomsvård och efter att han släpptes dömdes får en grov våldtäkt på Cypern (han var faktiskt etnisk svensk), eller Sturebymordet 2009 då de två skyldiga dömdes till 1 år och 8 månaders ungdomsvård för att ha planerat och utfört ett berått mord (de var också etniska svenskar).
Ska man kräva 100% säkerhet för att döma någon skulle inte någonsin kunna dömas? Vem tjänar på det? De kriminella, ett fåtal som är oskyldiga, samt de blödiga. Samhället som helhet förlorar. Vi kan inte låta 3 eller 5 oskyldiga personers oskuld får leda till att kanske 5 eller 10 ytterligare personer blir mördade av mördare som släppts fria. Vi måste då faktiskt "offra" ett par oskyldiga genom att sätta folk i fängelse även om vi inte är 100% säkra på deras skuld.
Denna utveckling skedde i USA på 1990-talet. På 1970-talet hade de s.k. "liberals" (ordet liberal betyder i USA att man är vänsterfanatiker) tyckt man skulle sänka straffen för brottslingar och sätta sin tro till rehabilitering. Vad som hände var att flera "rehabiliterade" mördare släpptes och blev till några av USAs värsta seriemördare. Det mest kända exemplet är Rodney Alcala:
Här några andra exempel:
* John Miller, mördare som benådades och släpptes ur fängelse efter 17 år 1975, sköt sedan båda sina föräldrar.
* John McRae, mördare som benådades 1972, och som sedan torterade och mördade fyra små pojkar
* Jimmy Lee Gray, mördare som släpptes efter 6 år 1974, två år senare kidnappade han, våldtog och mördade en tråårig tjej
* Arthur Shawcross, mördare som benådades 1987. Dödade sedan minst 11 prostituerade.
Numer släpper de inte folk så lätt i USA och bland annat därför har de inte så många seriemördare längre.
Här en artikel från dailymail om fem mördare i England som fått "livstid" men som blev släppta och sedan mördade igen.
Ett annat välkänt exempel är schweizaren Jack Unterweger som dödade en ung flicka 1974 och dömes till livstid, men troddes "rehabiliterad" och släpptes 1990. Han blev en kändis som skrev böcker och reste runt jorden, men samtidigt tog han död på ytterligare minst 9 flickor.
Jag tror det är viktigt att stå upp för ett bättre samhälle och att påtala felaktigheter, och att inte låta etablissemang och politiker få oss att glömma vissa felaktigheter bara för att det finns andra. Just nu är invandringen och välfärden kaos, men hårdare straff är nödvändiga och vi måste kräva det för vår säkerhet. Vi får inte tillåta oss att bli blödiga.
Vissa delstater gör det möjligt, men kräver att den frikände ska bevisa sin oskuld. Dvs, motsatsen till det vanliga, att rätten ska bevisa personens skuld.
Visst kan det tyckas hårt att inte ge skadestånd för en person som suttit häktad i månader eller år och sedan blir frikänd. Men å andra sidan, är han verkligen "oskyldig"? Och ska man bli "belönad" för att undkomma ett straff?
Jag tror inte längre på devisen om att de "oskyldiga" alltid ska sättas i främsta rummet. I många fall blir grovt kriminella eller återfallsförbrytare frisläppta i brist på 100%-iga bevis. Det blir då absurt att staten ger dem ett skadestånd på hundratusentals kronor.
I USA är samhällsklimatet hårdare och därför delar man inte ut saftiga skadestånd till folk som suttit i fängelse. I Sverige har vi länge trott på snäll-mentaliteten att alla är snälla innerst inne. Men nu är samhället annorlunda.
Om vi ska ha kvar skadestånd så måste de begränsas till en viss summa, eller endast delas ut om den frikände kan bevisa sin oskuld.
Visst, det går ut över den "oskyldiga". Men tyvärr finns det inga nollsummespel. Någon kommer alltid att vara vinnare och någon kommer vara förlorare i livet. Det är ingen mänsklig rättighet att efter ett frikännande få en massa pengar.
Det som inspirerade detta blogginlägg var denna tidningsartikel: http://www.folkbladet.se/nyheter/norrkoping/ett-han-att-en-mordare-gar-fri-om4454975.aspx
Men detta är bara ett fall i mängden där dömda personer får stora skadestånd i efterhand.
Dags att spara, svenska stat. Vi kan inte längre ge allt till alla. Hade vi kunnat, hade vi haft en perfekt värld. Världen är dock inte perfekt.
Som mamman till den mördade sa i artikeln. De själva kommer knappt få något skadestånd för sin mördade son, men den frikände (trolige) mördaren kommer få ett sexsiffrigt belopp i skadestånd. Det gör ont, det svenska rättssamhället gör ont. Rättvisa är inte att ge pengar till frikända utan att bestraffa de skyldiga. Bara själva risken att skyldiga mördare får pengar som "belöning" av staten går emot alla mänskliga regler och normer.
Det är dags att vi tar oss en funderare på den mänskliga naturen och stiftar lagar efter vad människan kräver. Inte efter en utopi om det perfekta samhället där "alla är lika värda" såväl mördare som offer.
Det som gör mig ledsen är dock att ingen förändring är trolig att ske på ett bra tag.
När man var liten fick man höra att det svenska samhället var det mest utvecklade, men jag tror inte längre att det "bästa" samhället är det som heller friar 100 mördare än dömer en oskyldig. Det bästa samhället är det som appellerar till människans medfödda känsla för rättvisa. (faktiskt är det medfött) Man måste acceptera att misstag sker ibland och att oskyldiga blir döma. Man får inte vara för blödig. Man måste vara pragmatisk och fråga sig var gränsen går. Hur många potentiella mördare har vi egentligen råd att släppa ut i samhället?
Förr i tiden hade man dödsstraff för att det var det mest praktiska. Man hade inte möjlighet att ha potentiella mördare som gick fria i samhället. Om samhället blir hårdare måste straffen bli hårdare. Om samhället blir mjukare kan man ha mjukare straff. Men man får inte tro att utvecklingen alltid går mot att "vi blir mer och mer civiliserade".
I Malmö tar man redan lagen i egna händer, som det tragiska fallet med Charles Limerius 2012. Även seriemördaren Peter Mangs drevs ursprungligen av ett hämndbehov för sin döda syster. Och det finns nog många fler. Jag frågar mig ofta själv varför inte de efterlevande hyr en torped eller själva tar sig ett vapen och skipar rättvisa. I Malmö är det åtminstone inte särskilt svårt, där sker så många mord ändå och vapen är lättillgängliga.
Jag tänker på Arminas som så tragiskt blev dödad i Östra Göinge av en 14-årig syrier som aldrig kommer få något straff. Eller den 16-årige Malin Kristiansen som mördades 2009, där mördaren fick ungdomsvård och efter att han släpptes dömdes får en grov våldtäkt på Cypern (han var faktiskt etnisk svensk), eller Sturebymordet 2009 då de två skyldiga dömdes till 1 år och 8 månaders ungdomsvård för att ha planerat och utfört ett berått mord (de var också etniska svenskar).
Ska man kräva 100% säkerhet för att döma någon skulle inte någonsin kunna dömas? Vem tjänar på det? De kriminella, ett fåtal som är oskyldiga, samt de blödiga. Samhället som helhet förlorar. Vi kan inte låta 3 eller 5 oskyldiga personers oskuld får leda till att kanske 5 eller 10 ytterligare personer blir mördade av mördare som släppts fria. Vi måste då faktiskt "offra" ett par oskyldiga genom att sätta folk i fängelse även om vi inte är 100% säkra på deras skuld.
Denna utveckling skedde i USA på 1990-talet. På 1970-talet hade de s.k. "liberals" (ordet liberal betyder i USA att man är vänsterfanatiker) tyckt man skulle sänka straffen för brottslingar och sätta sin tro till rehabilitering. Vad som hände var att flera "rehabiliterade" mördare släpptes och blev till några av USAs värsta seriemördare. Det mest kända exemplet är Rodney Alcala:
Unable to convict him of rape and attempted murder without their primary witness, prosecutors were forced to permit Alcala to plead guilty to a lesser charge of assault. He was paroled after 34 months, in 1974, under the "indeterminate sentencing" program popular at the time, which allowed parole boards to release offenders as soon as they demonstrated evidence of rehabilitation. Less than two months after his release, he was re-arrested after assaulting a 13-year-old girl identified in court records as "Julie J.", who had accepted what she thought was a ride to school. Once again, he was paroled after serving two years of an "indeterminate sentence". In 1977, after Alcala's second release from prison, his Los Angeles parole officer took the unusual step of permitting a repeat offender—and known flight risk—to travel to New York City.Efter dessa möjligheter för rättsstaten att stoppa honom var han fri att döda -- och han tros ha dödat minst 50 personer, kanske fler.
Här några andra exempel:
* John Miller, mördare som benådades och släpptes ur fängelse efter 17 år 1975, sköt sedan båda sina föräldrar.
* John McRae, mördare som benådades 1972, och som sedan torterade och mördade fyra små pojkar
* Jimmy Lee Gray, mördare som släpptes efter 6 år 1974, två år senare kidnappade han, våldtog och mördade en tråårig tjej
* Arthur Shawcross, mördare som benådades 1987. Dödade sedan minst 11 prostituerade.
Numer släpper de inte folk så lätt i USA och bland annat därför har de inte så många seriemördare längre.
Här en artikel från dailymail om fem mördare i England som fått "livstid" men som blev släppta och sedan mördade igen.
Ett annat välkänt exempel är schweizaren Jack Unterweger som dödade en ung flicka 1974 och dömes till livstid, men troddes "rehabiliterad" och släpptes 1990. Han blev en kändis som skrev böcker och reste runt jorden, men samtidigt tog han död på ytterligare minst 9 flickor.
Jag tror det är viktigt att stå upp för ett bättre samhälle och att påtala felaktigheter, och att inte låta etablissemang och politiker få oss att glömma vissa felaktigheter bara för att det finns andra. Just nu är invandringen och välfärden kaos, men hårdare straff är nödvändiga och vi måste kräva det för vår säkerhet. Vi får inte tillåta oss att bli blödiga.
onsdag 18 januari 2017
Varför rösta SD
Jag har tidigare röstat på nuvarande Liberalerna men kommer i nästa val rösta SD.
Här är anledningarna till varför jag tycker man bör ta sitt ansvar och rösta SD
Här är anledningarna till varför jag tycker man bör ta sitt ansvar och rösta SD
- Sverige är ett demokratiskt land och SD är ett demokratiskt parti. Ett demokratiskt land ska tåla att folket röstar på de demokratiska partier som ställer upp till val. Om partiet sedan presterar dåligt kan man i nästa val rösta bort dem igen. Det är det demokrati går ut på.
- Det är folks ansvar att rösta bort de politiker som har gjort dåligt för landet. Det är syftet med demokrati. Inte att rösta på det parti som har "trevligaste" utstrålningen. En demokrati utgår från folkets ansvar att rösta bort dåliga makthavare. Hade vi alltid röstat på den politiker som har det bredaste leendet hade vi närmat oss en diktatur.
- Det finns många mediaföretag och etablissemangspersoner som gör allt de kan för att sprida bilden av att SD är det ondast av onda. Det gör att många, såsom unga människor som bara läser Metro, och äldre pensionärer som bara tittar på SVT, får en förvrängd bild och omöjligt kan rösta SD. De som därför funderar på SD bör rösta SD.
- Det är nödvändigt att korrigera mediabilden i vissa frågor, såsom invandringsfrågan, men även andra frågor. Så länge SD är ett marginellt parti kan deras perspektiv ignoreras, men om SD ligger kring 25% kan de inte bara ignoreras. Man kan inte hur länge som helst bemöta dem med: "ni har nazistiska rötter".
- Man kan se vänsterfolk gråta under valnatten. Man kan se kommentatorerna i SVT och TV4 säga: "jag tror inte det är sant" med tom blick och begravningsstämning.
- SDs inflytande kommer fortsätta vara marginellt eftersom de andra partierna inte vill samarbeta med dem. Varför inte rösta SD i så fall?
- En röst på SD är det närmaste vi kommer en folkomröstning om invandringspolitiken. I de fyra år som går mellan valen får svenska folket vackert sitta och lida under den flyktingpolitik som de övriga partier bestämt. Att klaga alltför högljutt kan innebär att man blir stämplad som rasist. Bara en gång vart fjärde år kan man göra sin röst hörd.
- En röst på SD markerar tydligt att kaoset 2015 inte får upprepas. Det är ju så att de andra partierna säger detta, men om SD får lågt resultat kan de andra partierna när som helst ändra sig och öka på volymerna igen. De kan vifta bort problemen och säga att "tja, allt löste sig ju". Men när deras egna jobb riskerar att ryka kan de inte bara vifta bort det. Då måste de anpassa politiken efter SD. Ännu fegspelar de med en fot i båda lägrena. S vill öka invandringen så snart som det lugnat sig lite, och Alliansen har två, kanske tre, flyktingvänliga partier.
Angående Liberalerna vill jag citera vad Marcus Oscarsson skrev nyligen:
[Liberalernas] kris är omfattande. Försvaret & kärnkraften är
svårkombinerat för ett parti som säger ja till fler pappamånader. Den
väljarprofilen är närmast utrotningshotad.
Jag vill även lägga till att Liberalerna vill förbjuda religiösa friskolor. Hur "liberalt" är det? De vill inte heller ta ansvar för Sveriges säkerhet utan vill fortsätta ta in obegränsat med flyktingar.
Det är inte lätt att byta politik och delvis identitet. Jag har röstat L eftersom "why not, de känns hyfsat bra". Nu måste jag överge detta "goda" parti, för att ta ansvar för Sveriges framtid.
Vi, svenska folk, har "vaknat" (betänk Reinfeldts bild av "det sovande folket"). Nu måste vi sparka upp politikerna så att de också vaknar. Sen kanske vi kan få ordning på landet. Jag är inte pessimist. Vi har klarat större påfrestningar och kommer kunna klara detta också. Vi kommer att ha sämre välfärd men vi kommer inte gå under. Dock krävs nu att vi verkligen väljer rätt väg. Vi MÅSTE ha lag och ordning och vi MÅSTE motarbeta radikal islamism.
Jag anser även att vi måste minska bidragen (särskilt till ekonomiska migranter) och samtidigt göra det möjligt med lägre löner. Välfärden måste skäras ner för nyanlända för att inte dränera våra resurser. Folk utan asylskäl måste skickas hem, interneras eller åtminstone inte kunna leva på våra skattepengar. Nyanlända som är kriminella måste skickas hem eller sättas i förvar.
2017 kommer dock bli ett värre år, på många sätt, än 2016. Både polisen, sjukvården, skolan och annan offentlig verksamhet har ännu större påfrestningar detta året. Risken är också att ännu fler flyktingar kommer.
Jag tror inte att SD kommer att kunna åstadkomma så mycket i regering. Ser man på de nordiska grannländerna så minskar extrema partier i regering rätt snabbt pga inre stridigheter. Inte omöjligt att SD i regering skulle avgå innan full mandatperiod. Men de har åtminstone gett folket en möjlighet att uttrycka sig.
Att SD i regering skulle leda till "ett nytt Nazityskland" är fånigt. Våra grannländer, samt även Österrike, har haft högerpopulister i regering utan att de inlett ett världskrig och gasat judar. Vår grundlag förhindrar att ett parti kan göra sig själva till diktatorer.
söndag 15 januari 2017
Erfarenheten från Malmö
Jag växte delvis upp i Malmö och har bott där många år.
Många av de orosmoment jag läser från andra delar av Sverige känner jag igen från min uppväxt. Vi vet hur det känns när område efter område förslummas och fylls med våldsbenägna personer som oftast har invandrarbakgrund.
I Malmö har det dock blivit lite lugnare senare åren, enligt min erfarenhet. Detta pga man slutat försöka integrera. "Blattarna" håller sig på sin del, och svenskarna på sin.
Jag bryr mig inte längre om vad invandrarna gör. Och det förvånar mig när folk i resten av Sverige vill förbjuda muslimska friskolor. Så länge blattarna inte angriper mig så ser jag det som en bra dag. Jag tror Malmö överlag delar min "liberala" hållning. Låt muslimerna uppfostra sina barn som de vill, jag har andra problem att bekymra mig över.
Som jag ser det är inte Malmö "svenskt". Det är mångkulturellt. Ska vi ha mångkultur (vilket står i grundlagen att vi ska), så måste vi tolerera andras kultur också. Vill de ha en muslimsk kultur med segregering, varför inte? Det finns många områden i Malmö man inte besöker, som svensk. Det kan vara farligt. Jag har själv personligen drabbats av påhopp och misshandel pga jag är svensk, och min flickvän också, samt andra vänner. Så varför skulle jag bry mig om hur de väljer att leva? Bara de håller sig borta från mig.
De som växte upp på 90-talet är vana vid personrån. Och det var alltid invandrare som rånade svenskar. Vi var nog naiva, vi trodde för gott om att "alla är snälla". Numer är vi mera försiktiga och vaksamma. Vi vet att vi inte "äger" Malmö.
Jag umgås med invandrare dagligen, jag har växt upp med invandrare. Min flickvän jobbar med huvudsakligen utomeuropeiska invandrare. Jag har själv invandrarbakgrund. Men det finns "invandrare" och det finns "blattar". Blattarna integreras inte.
Vi tolererar varandra i Malmö. Svenskarna handlar varor och tjänster billigt av dem. Det är så långt integrationen sträcker sig. De arabiska muslimerna har en lång kultur inom handel med kristna och andra kulturer. De har levt efter sina normer och kommer fortsätta göra det.
Jag vet tjejer som blivit ihop med en "blatte" men det brukar leda till att hon måste sluta umgås med sina svenska vänner och så småningom blir isolerad. Jag ser det därför som direkt negativt med beblandning. Hamnar ens barn i "ey mannen" sällskap är det större risk för kriminellt umgänge och mindre sannolikhet för en utbildning och ordentligt jobb.
Många av de orosmoment jag läser från andra delar av Sverige känner jag igen från min uppväxt. Vi vet hur det känns när område efter område förslummas och fylls med våldsbenägna personer som oftast har invandrarbakgrund.
I Malmö har det dock blivit lite lugnare senare åren, enligt min erfarenhet. Detta pga man slutat försöka integrera. "Blattarna" håller sig på sin del, och svenskarna på sin.
Jag bryr mig inte längre om vad invandrarna gör. Och det förvånar mig när folk i resten av Sverige vill förbjuda muslimska friskolor. Så länge blattarna inte angriper mig så ser jag det som en bra dag. Jag tror Malmö överlag delar min "liberala" hållning. Låt muslimerna uppfostra sina barn som de vill, jag har andra problem att bekymra mig över.
Som jag ser det är inte Malmö "svenskt". Det är mångkulturellt. Ska vi ha mångkultur (vilket står i grundlagen att vi ska), så måste vi tolerera andras kultur också. Vill de ha en muslimsk kultur med segregering, varför inte? Det finns många områden i Malmö man inte besöker, som svensk. Det kan vara farligt. Jag har själv personligen drabbats av påhopp och misshandel pga jag är svensk, och min flickvän också, samt andra vänner. Så varför skulle jag bry mig om hur de väljer att leva? Bara de håller sig borta från mig.
De som växte upp på 90-talet är vana vid personrån. Och det var alltid invandrare som rånade svenskar. Vi var nog naiva, vi trodde för gott om att "alla är snälla". Numer är vi mera försiktiga och vaksamma. Vi vet att vi inte "äger" Malmö.
Jag umgås med invandrare dagligen, jag har växt upp med invandrare. Min flickvän jobbar med huvudsakligen utomeuropeiska invandrare. Jag har själv invandrarbakgrund. Men det finns "invandrare" och det finns "blattar". Blattarna integreras inte.
Vi tolererar varandra i Malmö. Svenskarna handlar varor och tjänster billigt av dem. Det är så långt integrationen sträcker sig. De arabiska muslimerna har en lång kultur inom handel med kristna och andra kulturer. De har levt efter sina normer och kommer fortsätta göra det.
Jag vet tjejer som blivit ihop med en "blatte" men det brukar leda till att hon måste sluta umgås med sina svenska vänner och så småningom blir isolerad. Jag ser det därför som direkt negativt med beblandning. Hamnar ens barn i "ey mannen" sällskap är det större risk för kriminellt umgänge och mindre sannolikhet för en utbildning och ordentligt jobb.
Detta är en erfarenhet och jag har flera erfarenheter. Jag trodde en gång på anti-rasismen och på att "alla är vänner på jorden", men erfarenheter har ändrat mig. När jag var liten fick jag veta att man skulle bekämpa fördomar, men erfarenheter är ju inte fördomar. En FÖR-dom har man innan man vet. En erfarenhet har man efter att man lärt sig.
Resten av Sverige kommer snart också att lära sig. Ännu tror de på att "öppna våra hjärtan för syrierna". I Malmö har man öppnat hjärtan och plånböcker för invandrare i över 20 år. Mest för att vi inte hade något val. Vad gör nu syrierna så speciella? Är de "riktiga" flyktingar kanske?
Vissa jämför Malmö med New York. Som om New York är en idyll. New York har haft sjukt mycket problem med kriminalitet, ghetton, organiserad brottslighet och korruption. Det luktar illa också. Numer har man nästan en polis i varje gathörn och då har staden blivit tryggare. Det är vad som krävs.
Malmö har sin charm också. Men nu har jag beskrivit hur resten av Sverige kommer utvecklas.
Jag tror det som är viktigt från vår sida är att sluta tro på "integrering".
Låt muslimerna få leva sina liv. Åk inte till förorten en gång i ditt liv för att läxa upp dem om "allas lika värde", och sen åk hem igen och tro du gjort något bra.
Assimilering fungerar bättre än integrering. Sluta lägga er i deras liv. Det nya Sverige är inte "svenskt". Dags att överge den naiva idén om "svensken". Ni som tagit in invandrarna måste inse vad ni gjort och tolerera den nya kulturen och inte försöka ändra den.
Läs gärna: De kom, vi såg, vi segregerade, i Fokus nr 49, 2016:
Resten av Sverige kommer snart också att lära sig. Ännu tror de på att "öppna våra hjärtan för syrierna". I Malmö har man öppnat hjärtan och plånböcker för invandrare i över 20 år. Mest för att vi inte hade något val. Vad gör nu syrierna så speciella? Är de "riktiga" flyktingar kanske?
Vissa jämför Malmö med New York. Som om New York är en idyll. New York har haft sjukt mycket problem med kriminalitet, ghetton, organiserad brottslighet och korruption. Det luktar illa också. Numer har man nästan en polis i varje gathörn och då har staden blivit tryggare. Det är vad som krävs.
Malmö har sin charm också. Men nu har jag beskrivit hur resten av Sverige kommer utvecklas.
Jag tror det som är viktigt från vår sida är att sluta tro på "integrering".
Låt muslimerna få leva sina liv. Åk inte till förorten en gång i ditt liv för att läxa upp dem om "allas lika värde", och sen åk hem igen och tro du gjort något bra.
Assimilering fungerar bättre än integrering. Sluta lägga er i deras liv. Det nya Sverige är inte "svenskt". Dags att överge den naiva idén om "svensken". Ni som tagit in invandrarna måste inse vad ni gjort och tolerera den nya kulturen och inte försöka ändra den.
Läs gärna: De kom, vi såg, vi segregerade, i Fokus nr 49, 2016:
Assimilation fungerar bättre än multikulturell politik. Svensk lagstiftning utgår från motsatsen. Och politikerna har fullt upp med att uppröras över könsuppdelad gympa.
Reaktionerna gällde att Al-Azharskolan har könsuppdelad gymnastik. Inget annat. I alla andra avseenden ansågs skolan fungera bra. Men gymnastiken var uppdelad mellan pojkar och flickor. Det förekom inga droger. Det var ordning på skolan. Skolresultaten var utmärkta. Till och med bättre än på skolor där alla gympade ihop. Men gymnastiken var könsuppdelad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)