Vissa delstater gör det möjligt, men kräver att den frikände ska bevisa sin oskuld. Dvs, motsatsen till det vanliga, att rätten ska bevisa personens skuld.
Visst kan det tyckas hårt att inte ge skadestånd för en person som suttit häktad i månader eller år och sedan blir frikänd. Men å andra sidan, är han verkligen "oskyldig"? Och ska man bli "belönad" för att undkomma ett straff?
Jag tror inte längre på devisen om att de "oskyldiga" alltid ska sättas i främsta rummet. I många fall blir grovt kriminella eller återfallsförbrytare frisläppta i brist på 100%-iga bevis. Det blir då absurt att staten ger dem ett skadestånd på hundratusentals kronor.
I USA är samhällsklimatet hårdare och därför delar man inte ut saftiga skadestånd till folk som suttit i fängelse. I Sverige har vi länge trott på snäll-mentaliteten att alla är snälla innerst inne. Men nu är samhället annorlunda.
Om vi ska ha kvar skadestånd så måste de begränsas till en viss summa, eller endast delas ut om den frikände kan bevisa sin oskuld.
Visst, det går ut över den "oskyldiga". Men tyvärr finns det inga nollsummespel. Någon kommer alltid att vara vinnare och någon kommer vara förlorare i livet. Det är ingen mänsklig rättighet att efter ett frikännande få en massa pengar.
Det som inspirerade detta blogginlägg var denna tidningsartikel: http://www.folkbladet.se/nyheter/norrkoping/ett-han-att-en-mordare-gar-fri-om4454975.aspx
Men detta är bara ett fall i mängden där dömda personer får stora skadestånd i efterhand.
Dags att spara, svenska stat. Vi kan inte längre ge allt till alla. Hade vi kunnat, hade vi haft en perfekt värld. Världen är dock inte perfekt.
Som mamman till den mördade sa i artikeln. De själva kommer knappt få något skadestånd för sin mördade son, men den frikände (trolige) mördaren kommer få ett sexsiffrigt belopp i skadestånd. Det gör ont, det svenska rättssamhället gör ont. Rättvisa är inte att ge pengar till frikända utan att bestraffa de skyldiga. Bara själva risken att skyldiga mördare får pengar som "belöning" av staten går emot alla mänskliga regler och normer.
Det är dags att vi tar oss en funderare på den mänskliga naturen och stiftar lagar efter vad människan kräver. Inte efter en utopi om det perfekta samhället där "alla är lika värda" såväl mördare som offer.
Det som gör mig ledsen är dock att ingen förändring är trolig att ske på ett bra tag.
När man var liten fick man höra att det svenska samhället var det mest utvecklade, men jag tror inte längre att det "bästa" samhället är det som heller friar 100 mördare än dömer en oskyldig. Det bästa samhället är det som appellerar till människans medfödda känsla för rättvisa. (faktiskt är det medfött) Man måste acceptera att misstag sker ibland och att oskyldiga blir döma. Man får inte vara för blödig. Man måste vara pragmatisk och fråga sig var gränsen går. Hur många potentiella mördare har vi egentligen råd att släppa ut i samhället?
Förr i tiden hade man dödsstraff för att det var det mest praktiska. Man hade inte möjlighet att ha potentiella mördare som gick fria i samhället. Om samhället blir hårdare måste straffen bli hårdare. Om samhället blir mjukare kan man ha mjukare straff. Men man får inte tro att utvecklingen alltid går mot att "vi blir mer och mer civiliserade".
I Malmö tar man redan lagen i egna händer, som det tragiska fallet med Charles Limerius 2012. Även seriemördaren Peter Mangs drevs ursprungligen av ett hämndbehov för sin döda syster. Och det finns nog många fler. Jag frågar mig ofta själv varför inte de efterlevande hyr en torped eller själva tar sig ett vapen och skipar rättvisa. I Malmö är det åtminstone inte särskilt svårt, där sker så många mord ändå och vapen är lättillgängliga.
Jag tänker på Arminas som så tragiskt blev dödad i Östra Göinge av en 14-årig syrier som aldrig kommer få något straff. Eller den 16-årige Malin Kristiansen som mördades 2009, där mördaren fick ungdomsvård och efter att han släpptes dömdes får en grov våldtäkt på Cypern (han var faktiskt etnisk svensk), eller Sturebymordet 2009 då de två skyldiga dömdes till 1 år och 8 månaders ungdomsvård för att ha planerat och utfört ett berått mord (de var också etniska svenskar).
Ska man kräva 100% säkerhet för att döma någon skulle inte någonsin kunna dömas? Vem tjänar på det? De kriminella, ett fåtal som är oskyldiga, samt de blödiga. Samhället som helhet förlorar. Vi kan inte låta 3 eller 5 oskyldiga personers oskuld får leda till att kanske 5 eller 10 ytterligare personer blir mördade av mördare som släppts fria. Vi måste då faktiskt "offra" ett par oskyldiga genom att sätta folk i fängelse även om vi inte är 100% säkra på deras skuld.
Denna utveckling skedde i USA på 1990-talet. På 1970-talet hade de s.k. "liberals" (ordet liberal betyder i USA att man är vänsterfanatiker) tyckt man skulle sänka straffen för brottslingar och sätta sin tro till rehabilitering. Vad som hände var att flera "rehabiliterade" mördare släpptes och blev till några av USAs värsta seriemördare. Det mest kända exemplet är Rodney Alcala:
Unable to convict him of rape and attempted murder without their primary witness, prosecutors were forced to permit Alcala to plead guilty to a lesser charge of assault. He was paroled after 34 months, in 1974, under the "indeterminate sentencing" program popular at the time, which allowed parole boards to release offenders as soon as they demonstrated evidence of rehabilitation. Less than two months after his release, he was re-arrested after assaulting a 13-year-old girl identified in court records as "Julie J.", who had accepted what she thought was a ride to school. Once again, he was paroled after serving two years of an "indeterminate sentence". In 1977, after Alcala's second release from prison, his Los Angeles parole officer took the unusual step of permitting a repeat offender—and known flight risk—to travel to New York City.Efter dessa möjligheter för rättsstaten att stoppa honom var han fri att döda -- och han tros ha dödat minst 50 personer, kanske fler.
Här några andra exempel:
* John Miller, mördare som benådades och släpptes ur fängelse efter 17 år 1975, sköt sedan båda sina föräldrar.
* John McRae, mördare som benådades 1972, och som sedan torterade och mördade fyra små pojkar
* Jimmy Lee Gray, mördare som släpptes efter 6 år 1974, två år senare kidnappade han, våldtog och mördade en tråårig tjej
* Arthur Shawcross, mördare som benådades 1987. Dödade sedan minst 11 prostituerade.
Numer släpper de inte folk så lätt i USA och bland annat därför har de inte så många seriemördare längre.
Här en artikel från dailymail om fem mördare i England som fått "livstid" men som blev släppta och sedan mördade igen.
Ett annat välkänt exempel är schweizaren Jack Unterweger som dödade en ung flicka 1974 och dömes till livstid, men troddes "rehabiliterad" och släpptes 1990. Han blev en kändis som skrev böcker och reste runt jorden, men samtidigt tog han död på ytterligare minst 9 flickor.
Jag tror det är viktigt att stå upp för ett bättre samhälle och att påtala felaktigheter, och att inte låta etablissemang och politiker få oss att glömma vissa felaktigheter bara för att det finns andra. Just nu är invandringen och välfärden kaos, men hårdare straff är nödvändiga och vi måste kräva det för vår säkerhet. Vi får inte tillåta oss att bli blödiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar