Jag läste för 15 år sedan en bok som skulle förklara varför legalisering av droger vore en dålig idé. Jag tänkte att de kanske hade någon bra förklaring. Det visade sig att i princip alla argument i boken var lätta att vederlägga, och ibland rent fåniga.
Till exempel påstods det att en legalisering inte skulle minska kriminaliteten, eftersom de kriminella bara kommer ägna sig åt annan kriminell verksamhet. Detta är ju så dumt att den som tänker till inser att det inte är så.
Narkotika göder en stor del av världens kriminella organisationer. Det destabiliserar hela länder och ger pengar till terrorgrupper. Många länder i Syd- och Latinamerika är rena mordnästen. I princip hela orsaken är: narkotika. Narkotika ger så oerhört mycket mer pengar än någon legal försörjningsmöjlighet. Det är samtidigt olagligt och leder till att gäng kämpar mot gäng.
På en lista över världens mest mordrika länder har länder i Amerika-kontinenterna 18 av de 20 sista platserna. Man kan iofs ifrågasätta om territorier som Montserrat och Dominica ska vara med på listan, men okej.
Regionen mellan Sydamerika och USA kan beskrivas som en ballong – pressar man bort knarktrafiken från ett hörn så flyttas den bara till ett annat, som när man pressar runt luft.
I lilla Honduras, bananrepubliken vid Moskitkusten, mötte kartellerna minst motstånd. Här kunde man redan köpa det mesta: poliser, åklagare, politiker.
Orsaken är enligt Kurt ver Beek att Honduras historiskt styrts av en korrumperad elit – ett slags överstatlig frimurarloge bestående av åtta familjer, [..]. Denna elit gillade att ha ett svagt system där det gick att köpa sig förbi lagar. Det öppnade för att även den organiserade brottsligheten kunde köpa sig makt – och det öppnade för våldet.
I dag transporteras 85 procent av det colombianska kokainet via Honduras. Gatorna styrs av gäng som lever på knark och död, poliserna kan välja mellan att ta en muta eller mördas och statens ekonomi är svår att skilja från den organiserade brottslighetens ekonomi.
Afghanistan, där det kommer så många snyftare som absolut måste få uppehållstillstånd i Sverige annars dör de, ligger på plats 137 med en mordfrekvens på 6,5 per 100 000 invånare. Att jämföra med Mexiko som har en mordfrekvens på 15,5 per 100 000. Faktum är att de enda läder i Sydamerika eller Centralamerika som har färre mord än Afghanistan är Chile på plats 99, med 3,6 mord per 100 000, och Surinam (befolkning på 500 000) på plats 132.
Jag har svårt att tro att vi någonsin kan få fred och stabilitet i länderna i Amerika så länge som dess befolkning kan tjäna så bra på narkotikasmuggling.
Kriget mot droger var en jättebra idé av Reagan på 80-talet, men den fungerade inte. Hade det gått att förbjuda narkotika hade jag tyckt vi skulle göra det. Men droger är billigare och vanligare nu än det var för 20 år sedan, samtidigt som omkring hälften av USAs fängelseintagna sitter där pga drogrelaterad brottslighet.
Att legalisera narkotika gör att man får in skatteintäkter vilka man kan använda för att ge stöd till de som har drogproblem. Ett oerhört mycket mer effektivt sätt än att ge miljarder till kriminella och låta narkotikaanvändarna få ruttna bort i fängelse eller av dålig narkotika.
Vill vi skapa en bättre värld är det tveklöst enklaste första steget att liberalisera narkotika. Vill vi på allvar göra en bättre värld kommer det att ske, och när det väl skett kommer man snart fråga sig: "varför gjorde vi inte detta tidigare".
Med det sagt är jag inte förespråkare av att använda narkotika. En del av pengarna staten tjänar på att legalisera narkotika ska gå till upplysningskampanjer om narkotikans skadeverkningar.
Moraltanterna tänker sig angående legalisering att det ska bli som att handla läsk. Så är givetvis inte fallet. Användningen av narkotika bör noga regleras genom något motsvarande motboken. En individ ska, efter prövning, få möjlighet att köpa en viss mängd narkotika. Detta kan även gälla heroin och kokain. Personen får sedan en viss ranson de kan köpa.
Personen kan ändå handla svart, men principen är att staten har bättre koll. När fler personer handlar lagligt kommer den svarta marknaden att minska. De flesta handlar hellre i en betrodd butik där styrkan anges på varan, än av nån skum person i ett gathörn där styrkan kan vara vad som helst.
Kommer folk sälja knarket vidare? Kanske. Men det rör sig om så små doser och dessutom om så många människor som har de små doserna att jag har svårt att se det kommer bli till en business folk orkar ägna sig åt. Och även om det säljs svart så kommer det inte att gagna kriminella nätverk, eftersom det produceras lagligt och kontrollerat, antingen i Sverige eller utomlands, och det transporteras lagligt av fraktbolag och inte av grovt kriminella med maskingevär.
Den där boken jag nämnde i inledningen påpekar att i Nederländerna, där cannabis är tillåtet, är det fler unga som testat cannabis än i Sverige. Det stämmer, men faktum är att "testa cannabis" inte gör en person till knarkare, lika lite som att testa alkohol.
Cannabis är inte beroendeframkallande. Jag försökte en gång sedan försöka hitta bevis för att cannabis (hasch eller marijuana) skapar fysiskt beroende men det enda som visar det är en dåligt gjord studie från 1950-talet vars resultat aldrig kunnat upprepas. De jag vet som rökt cannabis har heller inte haft problem att sluta. Annat är det med de tobaksrökare jag känner.
Också dåligt är det att vi åtalar så många människor för harmlösa medel såsom khat. Khat är varken särskilt beroendeframkallade (åtminstone mindre än tobak och alkohol) eller något som allvarligt skadar en persons hälsa.
Vill man på allvar göra världen bättre finns det nog få saker man som privatperson kan göra som är så bra som att försöka verka för en narkotikaliberalisering. Det behöver inte göras på hårda droger med en gång, man kan börja med att prova med cannabis. Vi har indirekt de människoliv på vårt samvete som dör i t.ex. Honduras, och vi finansierar indirekt t.ex. Talibanerna när vi motarbetar en legalisering.
Facepalm, att sätta handen framför ansiktet i skam. Välkänt begrepp på nätet.
När jag var ung, på 90-talet, funderade jag ibland över hur bra vårt Sverige var. Vi hade inte längre något att kämpa för. På 30-talet fram till 1945 kunde man kämpa mot nazism. Man kunde även "förr i tiden" kämpa för kvinnors rättigheter, eller mot rasism, eller för att ge homosexuella lika rättigheter. Man kunde kämpa för arbetarrörelsen, man kunde kämpa för demokratin, för det fria ordet eller för vetenskapliga rön istället för religiösa. Allt sådant som kända människor gjort i historian och fått rätt. Som Galileo:
Sverige anno 1995 var ju på rättskaffens väg och det fanns inget att kämpa för längre. Att "stå upp mot nazismen" var ju enkelt, bara att gå omkring med överstrukna nazismkors. Jag var med i SSU en kort period utan att veta vad SSU egentligen var, annat än att de hade klistermärken med överstrukna hakkors. Jag fick hem en tidning också där man kunde se Camille Henemark i kroppmålning.
Det är allt jag minns av den tidningen.
Med tiden har jag dock förstått att det fanns en ganska stark anti-rörelse. Av denna anti-rörelse hörde man förstås inget eftersom det inte skrevs om den i tidningen. Det var istället sådant fokus på att vi svenskar är "bäst i världen" på nästan allt: föräldraledighet, vård, små inkomstskillnader, folks välmående och rapporterade lycka, tolerans, anti-rasism, demokrati, osv.
Sedan den tiden har jag förstås börjat ifrågasätta desto mer. Det första som hände var att jag insåg att de "goda människorna" som "bryr sig om alla" egentligen inte är så altruistiska. De flesta svenskar undviker helst att göra sig en reell ansträngning för att hjälpa sina medmänniskor, även om man säger sig vara aldrig så god. Detta blev en ögonöppnare. Folk är som mest hjälpsamma om det inte kräver någon ansträngning.
Att inse detta filosofiska hyckleriet var nog första steget och ledde faktiskt till en mindre depression. Mina socialistiska föräldrar hade itutat i mig att man alltid måste "bry sig om andra" och plötsligt insåg jag lögnen.
Efterhand insåg jag ännu fler felaktigheter i samhället, såsom den ofta uppenbara mediavinklingen. Massmedia tog en uppenbart självvald ställning i olika frågor och rapporterade sedan som om deras ställning var "neutral".
Jag började ifrågasätta mer och mer. Många människor når dock aldrig det stadiet att de börjar ifrågasätta det tidningarna skriver. Jag var kanske runt 20 innan jag på allvar insåg det och aktivt bojkottade tidningar, medan andra fortsätter läsa tidningar och se det de läser som sanningar upp mot kanske 30- 40- års ålder. Det är dessa som efterhand blev radikala feminister eller allaslikavärde-vurmare; de trodde för mycket på mediabilden.
Det är förvisso mycket lättare om man tror att det tidningarna skriver är sanningen. Tidningarna är dessutom ofta så ensidiga i sina perspektiv att det kan vara svårt att kritisera. "Alla" tycker på ett visst sätt (enligt tidningarna), bara några gamla sura 70-åriga rasister som tycker man ska "skicka hem invandrare".
I homofrågan vände jag i början av 2000-talet. I homofrågan har tidningar gjort en oerhört stark uppdelning mellan intoleranta gamla homofober på ena sidan och moderna hippa toleranta människor som anser att folk ska få leva sina liv som de vill. Under uppväxten var det självklart att inte vara homofob, men efterhand som jag gjorde personliga erfarenheter av homosexuella så hade jag svårare och svårare att bara se det som en "alternativ livsstil". Att då media som envist proklamerade ut "sanningen" i nästan varje TV-program och i nästan varje tidningsuppslag blev mer och mer motbjudande.
Såvitt jag vet är jag inte homofob. Jag har haft homosexuella vänner. Men i folks anseende är jag en ohjälplig homofob eftersom jag inte tycker att all homopromoting är "jättebra allas lika värde" argument.
Det är svårt för en vanlig människa att inse att allt som tidningarna skriver är medvetet agendastyrt. Media väljer ut vissa artiklar och presenterar det som "det viktiga som har hänt". T.ex. slogs det upp stort i svensk media att NFL har fått sin första öppne homosexuelle spelare, 2014. Det är tydligen detta som är det viktigaste en svensk ska lära sig.
Man undrar om de skrivit likadant när den förste rödhårige spelaren fick spela i NFL, eller den förste kinesen, eller den förste som hette Bill-Bob.
Michael Sam kom för övrigt aldrig att spela i NFL. Han kom inte med i laget. Han spelade istället några matcher i Kanadas football league innan han lämnade laget utan tillåtelse och blev avstängd. Han påstod han hade mentala problem. Inte oväntat för mig. De svenska toleransmänniskorna ska väl försöka få det att handla om att han "kände sig diskriminerad", givetvis utan bevis för det, men det bara MÅSTE handla om diskriminering när homosar mår dåligt.
2012 visade en undersökning:
I en rapport från Ungdomsstyrelsen står det till exempel såhär:"En fjärdedel av de unga homo- och bisexuella kvinnorna uppger att de har försökt ta livet av sig."– Det finns en föreställning om att det inte är ett problem och det är väl ingen som bryr sig om att nån är homosexull eller transperson men det stämmer ju inte. Det är ju många som har negativa erfarenheter av det, säger Ulrika Westerlund som är ordförande för RFSL. Hon är väl medveten om problemet men poängterar också att de flesta mår bra.
Måste ju vara diskriminering. Så man gjorde en till studie 2016 där man bara tog med gifta homosar:
I dag presenterar Socialstyrelsen en studie som visar på ökad psykisk ohälsa, samt riskbruk bland personer i samkönade äktenskap jämfört med personer i olikkönade äktenskap. Studien visar även på ökad dödlighet.
Hur som helst, här är några andra saker som jag tror kommer vara besvärande för framtidens svenskar:
1. Invandringspolitiken.
Man kommer fråga sig: "varför kunde ni inte bara vara ärliga med att flyktinginvandring är en kostnad? Trodde ni verkligen att man kan ta in ulandsmedborgare från konfliktländer och så direkt de kommer iland här så bygger de upp svenskt välstånd? Varför var ni inte ärliga med problemen som uppstår? "
2.Identitetspolitiken.
"Trodde ni vänsterpolitiker verkligen att ni kunde tala för 'alla' människor i landet?"
3.Det materiella lyckomaximeringsidealet.
Jag tror inte att många bloggläsare kommer hålla med mig här, men jag tror framtidens svenskar kommer fråga sig: "Trodde ni verkligen att folk har det bra bara man sätter dem i en lägenhet i typ Rosengård? De har det materiellt bättre i Rosengård än i Somalia men det finns saker som är betydligt viktigare för en människa än materiellt välstånd."
Relaterat till detta tror jag man kommer kritisera synen på att Sverige är världens "mest utvecklade land." Folk kan ha det bra i Gambia också, liksom. Och Sverige har fler självmord än de flesta muslimska länderna, kanske tål det att tänkas på? Kanske är "svenska värderingar" inte samma sak som "ultimata värderingar som alla borde ha".
Att anse att endast lycka i sig är värt att eftersträva kan ju tyckas enkelt och bra och något ingen kan säga emot: "Ju lyckligare desto bättre". Problemet är att denna "romerska" ideologi på lite sikt snarast uppmuntrar till det som kallas hedonistisk livsstil. Man hänger sig åt allehanda utsvävningar enligt devisen "så länge du mår bra så är det bra". T.ex. föräldrar som gifter och skiljer sig lite hur som helst eftersom de "inte är lyckliga i relationen". Huruvida barn mår bättre i ett enhetligt hem eller i ett brutet hem är inte så viktigt för "barn mår ju dåligt om föräldrarna mår dåligt".
Jo men återigen, låt mig informera föräldrarna. Allt handlar inte om huruvida du "känner dig lycklig". Folk som ägnar sina liv åt att "leta efter lyckan" brukar inte hitta den.
Även en sådan sak som kärlek. Alla säger att de tror på kärlek, men vad ÄR kärlek? Faktum är att kärlek inte kan trollas fram genom materiella saker. Kärlek kräver behov, kärlek kräver en genuin uppskattning för en annan person. Det kan inte fejkas.
Det svenska välfärdssamhället har troligen helt missat denna mycket viktiga komponent. Det är därför många mår psykiskt dåligt. De tycker de "borde" må bra, fast de vet inte varför de inte gör det. De har det materiellt bra men känner sig tomma inuti.
"Göra det som får dig att må bra" är inget substitut för goda och sanna värderingar. Att "göra det som får mig att må bra" kan ju vilket djur som helst göra, även kannibalistiska grodor.
Det är "naturligt" att äta upp sina kusiner. Fråga grodan.
Att propagera för att alla "ska vara sig själva" är inte så lätt när många unga inte förstår vad "de själva" egentligen är. Att sitta och dricka Coca-Cola och spela TV-spel hela dagen som en tonåring för att det "känns kul", kan det vara livets mening? Den materiella lyckomaximeringsideologin kan bara svara: "ja, så länge du mår bra".
Vi har skapat ett samhälle som nästan har en avsaknad av disciplin. Eftersom disciplin är dåligt och barn mår bäst av att leka och flamsa hela dagen. Det har vi i Sverige kommit fram till. Resten av världen har fel. En miljard flitiga kineser har fel, bara vi Sverige som har rätt.
I ett tidigare inlägg jämförde jag Sverige med Afrika. Det är nog på sin plats att jämföra med Afrika igen, en kontinent där folk också gör vad de kan för att må bra för stunden.
Bara för att demokratiska i-länder huvudsakligen ökar i HDI innebär det inte att det kommer vara så all framtid. Ett land som fokuserar på lathet och på att inte få in de mest klipska på de mest avancerade utbildningarna, och som istället för att ge bostäder åt högutbildad arbetskraft ger bort dem till lågutbildade flyktingar, kommer att ha svårt att konkurrera med likvärdiga länder.
Att ignorera fakta och ägna sig åt anekdotisk ryggdunkning förändrar inte faktum. Jag behöver inte klistra in PISA-resultaten igen? Och nej vi är inte mer kreativa än kineser heller.
Relaterat till detta:
4.Individualismen
Tron på att "frigöring av individen" är det "bästa".
Människan är tyvärr genetiskt ingen individualist och därmed fallerar ideologin. Vi trivs bättre i en grupp än "lycklig och ensam", oavsett vad vissa filosofer påstår om "den lycklige ensamvargen".
Att posta bilder av hur "lycklig" man är på instagram och facebook kanske inte är målet med livet. Studier inom olika områden visar att de som postar mest och de som postar mest "positiva" saker i verkligheten snarast mår dåligt.
According to a study published in Personality and Social Psychology Bulletin, people often amp up their “relationship visibility” when they’re feeling insecure about their partner’s affections. Facebook is overall a pretty poor predictor for how couples are actually feeling. In August, for instance, a Finnish study from Aalto University found that while people want to be authentic online, their social profiles often include fake components in order to meet social expectations and maintain their “images.” And a recent Albright College study revealed that couples might even use Facebook to monitor their partner’s activities, and reassure themselves that their relationship is in good shape.
5. Alla skillnader ska utjämnas
ADHD och diagnoser som Asperger ses som ett slags sjukhetssymptom, något avvikande och felaktigt. Egentligen är det bara normala individuella skillnader.
Den mänskliga populationen är inte skapad så att alla ska kunna prestera lika bra på allt. Jag är t.ex. bra på att fundera och göra mentala kopplingar mellan olika företeelser, men jag är alltför tankspridd för att köra bil och undviker därför det. I det svenska samhället ska däremot alla helst uppnå en viss likanivå inom varje område. Man skulle ju kunna tycka att det vore praktiskt om jag kunde betala någon för att köra bil åt mig och att jag kunde få betalt för att tänka, men även det är svårt. Vi ger hellre lågkompetenta bidrag för att göra ingenting och ser till att skatterna är sådana att det är i princip omöjligt för en normalinkomsttagare att ha råd med en chaufför.
Män "kan" enligt likavärdespropagandisterna inte heller vara genetiskt bättre än kvinnor inom något område (utom att mannen är lite starkare förstås, det har jag ännu inte sett någon förneka).
Hade vi haft ett samhälle där vi verkligen haft 50/50 män kvinnor inom alla yrken hade samhället blivit markant sämre. Min erfarenhet, och i princip varje annan vettig tänkande människas erfarenhet, är att män är bättre på att förstå tekniska saker medan kvinnor är bättre vad gäller omvårdnad. Bara i Sverige är det tabu att ens påstå denna skillnad. Jag tror inte att föräldrar överlag skulle vilja ha förskolor med 50% män, även om de i en undersökning kanske skulle känna sig förmanade att säga så.
Relaterat till detta är :
6. Allas-lika-värde ideologin
Genetiskt är det så att inte alla har "läshuvud". Vissa kommer aldrig att förstå matematik särskilt bra oavsett om man ger dem diagnosen dyskalkyli. Vissa kommer heller aldrig vara bra på att läsa.
Det är dumt att skolan ska försöka få ALLA att passa in i samma mall och spendera massor med specialhjälp på "förlorade fall". I många fall ligger genetiska skillnader bakom skillnader i beteende. Detta kan man egentligen förvänta sig utifrån ett evolutionärt perspektiv.
I framtiden kommer man nog bättre att framhäva det evolutionära perspektivet, vilket i många fall går i motsats till det nu rådande allas-lika-värde perspektivet.
Utgår man från genetiska skillnader och evolutionära skillnader är det t.ex. ganska självklart att vissa etniciteter kommer att prestera sämre i vissa saker. Detta är faktiskt exakt vad man kan förvänta sig utifrån evolutionsteorin. Att då försöka få ungdomarna att känna: "jodå, du kan förstå dig på algebra bara du försöker, alla kan" kommer nog bara få barnet att känna sig dåligt.
Det vore som om jag åkte ner till Nigeria och skulle försöka lära mig dansa som en nigerian, och få veta att "jodå, alla kan dansa så här, bara du anstränger dig mer".
_
Jag var urdålig i slöjd och liknande, lyckligtvis för mig var det inte så viktigt att vara bra i dessa ämnen. Hade jag varit dålig i att läsa eller räkna hade jag haft det jobbigare. Vilket är tråkigt eftersom de som är bra på slöjd nog hade kunnat använda sin tid och kompetens inom andra områden än att försöka tvinga sig räkna algebra.
7. Feminismen (specifikt svenskfeminismen)
Jag förstår inte vad svensk feminismens vetenskapliga grund är, trots att jag försökt i 15 år, så jag avhåller mig från att skriva alltför mycket. Men med tanke på hur mycket feminister vi nu alla måste vara så borde ju Sveriges kvinnor vara de allra mest lyckliga i världen. Verkar dock inte som att kvinnor blivit mer "lyckliga" de senaste 20 åren, trots all feminism vi har. Varför behöver just Sverige vara så extremt feministiskt, jämfört med bara våra grannländer Danmark och Norge?
Inte för att jag tror på lyckomaximeringsideologin heller.
Jag kommer nog skriva fler inlägg om detta ämne.
8. Vetenskapsdyrkandet.
Detta kommer nog ta lite tid, för vi har en lång historia av tråkig kristendom, och socialdemokratin har gjort sitt för att försöka få oss att lämna "vidskepligheterna".
Människan har också ett andligt behov.
Det finns ett ganska allvarligt tankefel inom debatten som handlar om att "troende" är man om man "tror på Gud", och "Gud" definieras som något övernaturligt men personligt som har förmåga att gripa in i människors liv. Oftast ses Gud som något som är relaterat till Bibeln, Jesus, eller kanske Muhammed.
Det finns dock många olika slags religiositet. Och "vetenskap" i sig kan inte ge några andliga eller existentiella svar. Lustigt nog är det inte så många vetenskapsdyrkare som ens förstår hur evolutionsteorin fungerar i detalj.
Jag kommer nog skriva fler inlägg om både religion och evolutionsteorin.
9. Intelligensdyrkandet, människodyrkandet, utbildningsdyrkandet
Vi får från uppväxten lära oss att vissa människor är "bättre" än andra. T.ex. idoler som Rihanna eller högintelligenta människor som de s.k. genierna.
Detta stämmer inte riktigt. Högintelligenta personer presterar inte nödvändigtvis bättre i livet, det enda de är bättre på är abstrakt tänkande. Vissa är kanske bättre ledare men sämre på att bli ledda.
Tron på att vissa människor är födda med mer "talang" eller på annat sätt är "speciella" eller "bättre" är ett feltänk. En person med stor styrka kan vara bättre på att bära tunga saker, men om det råder matbrist kommer de små nätta människorna klara sig bäst. En högintelligent klarar sig bäst om man skulle sitta och lösa tankegåtor hela dagen, men är däremot rätt dålig på att utföra monotona arbetsuppgifter.
Man borde sluta se det som att "alla" bör ha en universitetsutbildning, och man borde också se till att löneskillnader inte är så stora mellan "bra" och "dåliga" jobb. Det finns folk som har enkla jobb som är oerhört bra på dem men tjänar mycket litet, medan det å andra sidan finns folk med tog en fin utbildning och fick ett avancerat jobb som upplever att de bara "fuskar" sig genom arbetsdagen.
Pga alla socialdemokratiska reformer är högre utbildning allt som oftast en arbetsmarknadsåtgärd:
...utbildningssektorn har blivit en förvaringsplats av medborgare snarare än en plats för den studerande att skaffa sig kunskaper och en institution för att skapa den kompetens som behövs för att samhällsmaskinen ska fungera.
I min artikel i våras hävdar jag att vi drabbats av en utbildningsinflation, man kastar in mer och mer resurser till allt mer utbildning som trots satsningarna fungerar allt sämre. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att inse att samhället behöver en allt högre andel invånare i utbildningssystemet för att hålla tillbaka arbetslösheten och att detta sker på bekostnad av learning outcome, mer utbildning - mindre kunskap.
Det verkar som att utvecklingen går mot att universiteten ska bli som i Mellanöstern, där alla med lite vilja och lite "inshallah" ska kunna bli vad de vill och klara av vilken utbildning som helst, och lyckas de inte är det fel på systemet, lärarna, institutionen, ja vad som helst. Man undrar ju lite också med de personer jag stötte på under min studietid som hade diverse diagnoser som skolan var tvungen att förhålla sig till. Är det verkligen lämpligt att ha dyslektiska svensklärare bara för att "ingen ska diskrimineras"? Vore det inte bättre om dyslektiker jobbade inom andra branscher?
Att klara sig i det svenska samhället handlar ganska ofta inte om hur högpresterande eleven är, utan hur bra man lyckas överleva skolsystemet. Pojkar har det svårare än flickor pga den "fria" skolform vi har numer. Men även flickor upplever mycket stress och problem såsom sömnsvårigheter. Privatskolor ger bättre betyg än kommunala och de har även högre andel etniska svenskar, vilket gör att man får bättre studiero. Samhället blir allt mer segregerat, vilket leder till att det utvecklas ett slags klassamhälle igen.
Betygssättningen kan påverkas av klagande föräldrar, vilket gör att svenska elever som vet om detta har en fördel, medan utländska elever har en nackdel. Ett samhälle där inte prestation och kompetens premieras, utan ens härkomst, lyckas alltid sämre än ett samhälle där de bäst lämpade är de som studerar vidare.
Det var allt jag kom på just nu.
Jag kan påpeka att jag skriver inte denna artikel för att jag tjänar pengar på det. Att fundera över saker är det jag är bra på. Jag hade gjort det oavsett om jag tjänat pengar på det eller inte.
Universitetsvärlden, med dess tentafokus, visade sig inte vara lämplig för mig heller, bland annat för jag aldrig lärde mig arbeta disciplinerat. Det finns alltså många kompetenser som är minst lika viktiga som att vara intelligent.
Sverige idag är inte Sverige på 1960-talet och den socialdemokratiska ideologin är nu hopplöst föråldrad. Vi har inte längre en kamp mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Socialdemokratin hade tur på så vis att dess ideal visade sig vara ekonomiskt mest lönsamma mellan sådär år 1900 till år 1970. Sedan dess har det inte funnits någon given väg framåt för dem. Regeringen Persson försökte sig på en högersväng, vilket troligen höjde deras siffror tillfälligt till skillnad från SAP i andra europeiska länder. Men nu är även det gammalt, och det enda SAP har kvar är en identitetspolitik som majoriteten av befolkningen nog inte förstår sig på.
Socialdemokrati är ingen självklar naturkraft. De har hamnat i en ovetenskaplig återvändsgränd, då de valt satsa på den orimliga önsketanken att flyktinginvandring skulle vara "ekonomiskt lönsam". De har valt att fokusera på en medelmåttans ideologi, en ideologi som är empatiskt kylig men materiellt rik. Trots att det utökade välfärdssamhället har visat sig ekonomiskt ohållbart och nu rustas ner ska vi fortsätta leva som om det fortfarande finns ett starkt socialt skyddsnät.
Det är som när Mao skulle göra det stora språnget och tycket att bönderna själva kunde utföra ingenjörernas jobb. I verkligheten är det dock så att inte alla är kompetenta att göra allt. I framtiden kan man hoppas på att samhället bättre placerar in lämpliga personer på lämplig plats.
Inom idrotten är det redan vanligt att man skickar in sitt DNA för en undersökning och får tillbaka vilken typ av idrott eller kost man bör ägna sig åt. Kanske är testerna inte vetenskapliga men i framtiden lär de bli bättre. I Kina lär DNA-tester vara populära för att ge föräldrar en fingervisning om vilken riktning de ska satsa på för sina barn... Men i Sverige kan ju alla bli läkare eller artister, bara de "vill"... och annars kan man tydligen köpa sig ett bra resultat på antingen högskoleprovet eller genom att sätta barnen i en skola med glädjebetyg.
I debatten i Sverige görs ofta jämförelser mellan företeelse X och Nazityskland. Svenskar har en historielöshet som leder till detta. Historian innehåller många länder, demokratier och diktaturer, men få diktaturer har blivit till Nazityskland. De flesta diktaturer idag är rätt fredliga, faktiskt.
1. Man kan inte bedöma någons ondska efter hur många dödsfall de orsakat. Det ligger nära till hands och är ett enkelt sätt att mäta, men är intellektuellt felaktigt. En industriellt utvecklad nation, som Tyskland var på 1930-talet, hade bättre kapacitet att ta död på folk än ett land som Nord Korea idag.
Nord Korea visar upp sin militär , med traktorer de fått i bistånd. Bild från Daily Mail 2013.
Det innebär inte att Nazityskland är "ondare" än Nord Korea.
Inte heller kan man säga att Hitler var "ondare" än Saddam Hussein. Saddam Hussein blev stoppad i sina invasionsplaner och utkörd ur Kuwait vilket inte gör honom till "godare" än Hitler. Många fler historiska exempel kan ges.
2. Hitler kom inte till makten pga "de goda var tysta".
Så här tror de svenska godhetsmänniskorna (typiskt nog kändisen och antirasisten Schyffert) att nazisterna blev framröstade 1932:
_
Nationalsocialisterna gick inte till val på att död folk. De gick till val på att stabilisera ekonomin genom att göra Tyskland mindre beroende av utländsk påverkan (de "internationella storkapitalisterna") och att sluta betala krigsskadestånd.
"Fred - Bröd"
Arbetslösheten i Tyskland hade gått upp till nästan 30% vid detta valet 1932.
Hitler gick till val på att skapa fred och frihet. Han gick inte till val på krig, och tyskarna ville absolut inte ha krig igen efter allt som första världskriget ställt till med.
Vill man lära från historien borde man inse att man måste ha ekonomisk stabilitet i ett land. Att ägna sig åt historierevision, som Killinggänget, skapar en felaktig bild.
De "goda" var tvärtom mycket högljudda. Hitler kom till makten pga den tyska ekonomin hade kollapsat. De som hade pengar hade sett hela sin förmögenhet försvinna i hyperinflationen. De fattiga fick jobba på en extrem nivå eftersom alla pengar de hade inom några timmar hade blivit mindre värda.
3. Tyskland var i uppror.
Det förelåg ett ständigt kommunisthot. I valet 1932 blev kommunisterna tredje största parti med 17% av rösterna. Vid denna tid hade ju redan Ryssland blivit kommunistiskt och samma sak är inte otänkbart i ett kollapsande samhälle som det tyska.
Man får inte missa att kommunister inte heller är demokratiska. Återigen, man kan inte bedöma någots funktionalitet efter hur det blev i efterhand. Som jag läste i en Hitlerbiografi en gång, om Hitler hade dött våren 1939 hade han troligen setts som en av Tysklands bästa ledare genom tiderna. Man kan inte säga "jag röstade på kommunisterna 1932 så jag tillhör de goda, medan alla som röstade på nazisterna tillhör de onda". Nazisterna gick inte till val på att skapa ondska. Kommunistiska revolutioner brukar också resultera i en massa avrättningar.
3. Hitler blev diktator på populär begäran
Efter riksdagsbranden 1933 sågs kommunister och anarkister som ett akut hot mot landets säkerhet. President Hindenburg utsåg Hitler till rikskansler för att återställa ordningen.
Vad lär man sig av detta?
Att social oro inte är bra och att hot mot den rådande politiska situationen leder till social oro. Däremot finns det ingen enkel lösning på hur man ska lösa social och politisk oro. Om ekonomin stabiliseras och folket känner tilltro till det politiska styret brukar oroligheterna minska efter ett tag.
Det finns inget ultimat sätt att garantera demokrati i en nation. Varje nation har potential att bli till ett kaosland om det kollapsar av en eller annan orsak och folket tappar tilltron till de styrande. Därför bör det politiska etablissemanget göra vad de kan för att ge landet stabilitet och ordning. Om de styrande inte kan lösa uppgiften i sig (pga internationellt fallande börser t.ex.) bör de åtminstone ge intryck av de gör så gott de förmår.
Man kan varken enkelt bekämpa oroligheter eller tysta ner dem. Man kan bara bekämpa oroligheter med våld i en starkast-vinner-kamp. Våld måste bemötas med våld. Om det sen är "rätt" får eftervärlden bestämma. Historiskt sätt finns inte alltid något rätt och fel. Nazism är inte mera "fel" än kommunism, islamism eller en absolut monarki.
Jag anser vi mer intellektuella bör ta avstånd från nazijämförelser, och vi bör påtala felaktigheten i att göra sådana jämförelser.
Glädjande nyheter från SVT, ett socialkontor i Östersund har hittat ett sätt att minska sjuktalen utan att minska effektiviteten.
Förra året såg socialförvaltningen i Östersund att
sjukskrivningstalen mellan 2014 och 2015 ökat markant. Allra störst
var ökningen bland socialsekreterarna på enheten Försörjningsstöd.
Kommunen
beslutade därför att 18 socialsekreterare som arbetade
på försörjningsstöd under sex månader skulle prova på kortare
arbetsdagar.
Från första mars till sista augusti i år har därför
Jenny Andersson och Åsa Nilsson arbetat sex timmar om dagen istället för
åtta timmar.
– Man fick mer tid för familj och mer tid
för återhämtning. Det blev en bättre balans för mig mellan privatliv och
yrkesliv, säger Åsa Nilsson.
– I och med att man fick tid
för återhämtning så kunde man arbeta mer intensivt de dagarna som man
arbetade, eftersom man vet att man får mer tid för återhämtning, säger
Jenny Andersson.
Bloggandet tar för mycket tid för mig så jag ska försöka förhålla mig kort...
Skolan har satsat hårt på att "förbättras" genom att minska ner mängden effektiv tid, såsom undervisning och läxor. Det är ju bra, eleverna påstås må bra i svenska skolor. Att de presterar sämre än ett sekundärt problem.
När jag hör om sådant här funderar jag över om målet för svenska etablissemanget är att få ner Sverige till Afrikas nivå. I Afrika går barnen på många håll inte i skola alls, de kan ägna sin tid åt att leka omkring. Detta måste väl vara idealet?
Samma med att arbeta. I Grekland är folk kända för att ha en effektiv arbetstid på några timmar om dagen, resten ägnar man åt att äta, umgås, sova middag, etc. Detta är kanske bara ett rykte och jag har inte riktigt tid att kolla upp effektiv arbetstid just nu. Men jag tänker mig att det kanske är dit vi ska gå i Sverige också?
Arbete är ju så tråkigt, låt oss minska ner det. Varför stanna vid 6 timmar, man mår säkert ännu bättre med 4 timmars arbetsdag. Tydligen blev allt bättre av att jobba 6 timmar i stället för 8, så varför inte dra ner till 4. Varför inte 2 timmar?
Jag vill då påpeka att det finns en mycket stark koppling mellan tid man spenderar på något, och hur väl man presterar. Det har visat sig att asiater är väldigt duktiga i skolan, men de spenderar också överlägset mest tid med studier. Elever som spenderar mindre tid spenderar sämre.
Vi får sluta tro på magiskt tänkande. Vår pedagogik är inte så bra att vi kan minska mängden undervisningstimmar (och läxor) och få bättre studenter. Man kan inte vila upp sin förmåga.
Samma gäller med arbete. Ju mer timmar man ägnar åt att arbeta, desto mer får man gjort. Det finns förstås undantag, och ingen mår bra av att stressa 12 timmar på raken och sen ta hand om sin familj.
Denna bok beskriver även den kinesiska arbetsmentaliteten som stammar ur deras risodlarkultur. En risodlare måste arbeta varje dag i veckan, annars riskerar riset att antingen torka eller ruttna. En bonde (som i gamla Sverige) arbetar när han måste, men undviker gärna arbeta om han kan slippa det. Därför ser kineser arbete som en självklar del av livet, medan svensken ser det som en nödvändig plåga. Vad gäller greker vet jag inte.
Att tro på magiskt tänkande är sånt man gör i Afrika och i primitiva länder.
I verkligheten presterar man inte bättre om man jobbar mindre.
Visst behöver man tid för att vila -- men i så fall måste man tänka om vad gäller arbetsplatsen. Om en person presterar bättre av att jobba 6 timmar istället för 8 är arbetsplatsen SJUK.
Det är som när en tonåring tycker de presterar bättre om de slutar göra läxor. Jag trodde själv på detta tramset när jag var ung men har sedermera fått acceptera att framgångsrika människor arbetar ihärdigt, medan slöfockar sällan lyckas åstadkomma något. Oavsett hur smarta de tycker de är.
I övrigt undrar jag hur lång tid det tar innan någon kallar 6-timmarsdagen för en kvinnofälla.
Visst är det sant att just detta brottet var hemskt men jag kan inte hjälpa att fundera på varför just detta brott blivit så omskrivet. Varför är det just Lotta som rör "oss alla"?
Förvisso finns i den objektiva hörnan:
1. Gärningsmannen hade gjort sig skyldig till flera våldsbrott tidigare. Han var en grov brottsling som inte borde få vara i samhället med andra.
2. Kvinnan hade försökt undvika honom men inte lyckats. Hon har inte fått det skydd hon borde från samhället.
3. Brottet var synnerligen rått och bestialiskt, och kvinnan var i detta fallet helt oskyldig. Det var inte ett förhållande, hon hade aldrig valt mannen. Han såg henne på en dejtingsida och trängde sig på, och hon hade ingen möjlighet stänga ute honom.
Dock kan jag inte fundera över att anmärka att brottet nog fått så mycket skriverier i våra "vanliga" vinklade media pga:
1. Hon var en "väldigt svensk" kvinna, precis som många journalister. Inte en Fadime eller Kumba.
2. Hon var tämligen välutbildad och bodde i stockholmsområdet. Precis som många journalister gör.
3. Gärningsmannen var väldigt svensk. Inte en Ahmed. Att skriva om invandrare är alltid svårare för mainstreammedia för de vill inte riskera få rasiststämpel.
Jag har funderat på invandringsaspekten. Är det mest invandrare eller svenskar som dödar sina partners?
Först lite om hedersmord.
Uppskattningsvis sker det fem hedersmord i Sverige per år, men
mörkertalet är stort då många fall rubriceras som självmord eller
olyckor på grund av bristande bevis. I Sverige har vi minst 10 st så
kallade ”balkongflickor” som har rubricerats som självmord. Sveriges
Radios Kaliber tar upp brottsfallen som aldrig når domstolarna. http://gapf.se/rapporter-och-statistik/
"Balkongflygning" sägs vara en populär sport i bl.a. den syrianska staden Södertälje.
5 hedersmord per år alltså, visst ni det?
Jag kollade på hur många som sitter på livstidsfängelse för att ha mördat sin fru eller partner.
Det var inte helt lätt, men jag valde att ENDAST ta med fall där det stod att kvinnan var en partner (fru/sambo, flickvän, f.d. fru/sambo, eller liknande) eller en kvinna som avvisat mannens inviter. Han som mördade Engla räknade jag t.ex. inte med, inte heller män som dödat sina kvinnors nya män eller män som dödat en kvinnlig bekant eller granne av okänd relation.
Av de 164 livstidsdömda i Sverige var cirka 44 stycken för mord på en kvinna som mannen hade haft en relation med. Jag hittade dessa i listan. Numret syftar på numret i listan i länken.
1.
svensk
2.
pakistanier?
3. jugoslav
5. svensk
8.
mahmeti
9
genno kharebava
10
sadidin
13
paul ahanmisi
15
saman benawaz
16
toni allden
17
son do
18
anders brodin
19
adel saleh
21
anders svensson
25
mohan suppiah
26
christofer magnusson
27
mladenko bozanovic
28
glenn lövgren
30
jan-erik brandt
36
niclas nilsson
38
patrik larsson
43
juha routsalainen
48
ari mattinen
49
ralf kortenbach
58
awat shwani
67
anders johansson
72
jose elbar angulo
73
torbjörn mårtensson
79
ricardo .. rosales
84
bubacarr sabally
93
jan-erik mariniusson
96
abbas soltani
100
samer mekahal
107
hasan zubet
116
david ibarra
117
nhin ba vu
132
mikael svensson
136
mattias nilsson
149
kenan capanoglu
152
jon abbas
halvpakistanier
153
varg nielsen
155
mikael hagelin
159
peter jonasson
163
martin svensson
Av dessa har 22 svenska eller finska namn. (Jag räknar finnar som svenskar eftersom finnar inte brukar ses som "utlänningar")
21 har uppenbart utländska namn.
En är halvpakistanier så jag räknade inte honom i något läger, även om han verkar ha blivit rätt skadad av att ha en så dålig pakistansk far.
Nu gjorde jag denna beräkning rätt snabbt så det kan säkert finnas fel.
En annan viktig punkt är att domstolar sedan 2009 inte utdelar livstidsstraff för mord av partner.
I går dömdes Kasmand Develhon, 28, till 18 års fängelse för mordet på sin före detta flickvän i Oxie.
Under de senaste åren har sex andra män dödat sina partners i Sydsverige – men ingen av dem har dömts till livstid.
Orsaken är att politikerna ändrat straffskalan för mord. Den som döms till livstid måste numera i princip vara en seriemördare.
När ni läser detta vill jag att ni betänker att Moderaterna en gång i tiden, på 90-talet, gjorde reklam för att de ville skärpa straffen. Det löftet har de valt att ignorera efter att de väl lyckats få makten. SD har uppmärksammat M:s hyckleri i frågan om strängare straff.
Hur som helst kan man utifrån denna lista inte göra en korrekt bedömning , med hänsyn till att invandrares andel av befolkningen ökat kraftigt senaste åren och jag inte vet var jag ska hitta statistik på alla mördade kvinnor och vem som mördat dem.
Jag kan dock ändå konstatera att invandrare inte är så överrepresenterade i partnermord som jag trodde. Åtminstone var de inte det fram tills 2009. De utländska namnen i listan är främst på folk som kom till Sverige på 70-90-talet, de har jugoslaviska, kurdiska eller sydamerikanska namn, även om några araber och pakistanier också visat sig.
Tar man statistik över de senaste 5 åren, och går man ytterligare 5 år fram i tiden, lär man se fler somalier och araber, skulle jag tro.
I listan i kvällsposten 2014 (se länk ovan) är 2 av de 7 kvinnomördarna 2012-2013 i sydskåne av utländsk bakgrund. En av dem står inte nämnd men jag hittar att han heter Favzija Djurdjevic, född 1967, och medborgare i Bosnien.
Enligt andra skribenter:
Hur stor del av det dödliga våldet som utländska män eller män med invandrarbakgrund står för var en frånvarande frågeställning. Dock sa hon mot slutet att ”kvinnor som inte varit så länge i Sverige
var överrepresenterade” och att det är ett spår man borde titta närmare
på.
För ett tag sedan fick jag höra av en bekant som hade kontakt med kvinnojouren i en ort i Mellansverige att i princip alla kvinnor var utländska.
När jag jobbade på redaktionen i Skövde skrev jag artiklar om
kvinnojourerna. De som arbetade där bekräftade, för ett par år sedan,
att vart femte samtal till kvinnojourerna i Sverige handlade om heder.
Jag kan tänka mig att den siffran har stigit efter den stora mängd
migranter som kommit, särskilt senaste två rekordåren. https://annaerniusferraz.wordpress.com/2016/06/30/kvinnojourerna-fulla-med-utlandska-kvinnor/
Här citerar jag från en av kommentarerna till länken ovan:
Jag är själv en person som har erfarenhet av att ha tillbringat en tid
på Kvinnohuset, Tranan, i Skövde, i mitt fall under Dec 2011- januari
2012.
När jag kommer dit sent på kvällen möttes jag upp av två anställda svenska kvinnor som tilldelade mig ett rum.
Det visade sig snart att jag var den enda etniskt Svenska kvinnan vid det tillfället.
Det hängde på ett hårstrå att jag fick vara kvar eftersom det var
högt tryck på kvinnohuset. Jag blev dock vän med en Libanesisk kvinna
som hade ett mycket normalt uppträdande.
Stämningen var mycket dålig och osämjan låg i luften, men bortsett
från allt detta så ser jag som det största problemet att det som regel
inte finns någon plats överhuvudtaget då en svensk kvinna behöver hjälp.
Jag fick själv lämna min plats, då nya invandrarkvinnor var på väg in.
Vilket dessutom var nära att kosta mig livet.
Hade Lotta levt om socialtjänsten och kvinnojourer inte haft en utträngningseffekt?
Är det en fråga som mainstream media skulle våga ta i?
Är det verkligen fel att ställa grupper mot varandra, när det är så att den ena gruppen tränger ut den andra?
Vill journalisterna tala om för oss hur hemskt det är att mäns våld mot kvinnor ökat kraftigt, om ökningen helt och hållet beror på invandringen, vilket journalisterna inte talar om? Dags för nya tafsarmband och en uppmaning från statsministern om att "ni grabbar måste börja skärpa till er och sluta döda era fruar".
Min poäng är att det vanliga våldet mot kvinnor inte är något som journalister överlag kan identifiera sig med. Vi människor identifierar oss mest för saker som händer personer som liknar oss, och vi oroar oss mest för händelser som inträffar nära oss.
Det är därför som vi "vanligt folk" som inte bor i Stockholm blir förfärade över hur nästan alla mindre och mellanstora orter nu har blivit otrygga så snart solen går ner. Ibland även mitt på dagen.
För stockholmsjournalisterna är en småort i Sverige att jämföra med en småort i Danmark eller i USA. De rapporterar lite om det men inte med något större engagemang.
Det går inte att "fejka" engagemang. Det är därför som den stockholmsfixeringen vi har är dålig. De kan inte låtsas att de förstår hur vi har det, och jag kan inte heller låtsas att jag bryr mig om deras problem. Lika lite som jag bryr mig om danskars problem eller gambianers problem.
Men okej, en svensk kvinna blev hemskt mördad, Lotta Rudholm. "Kunde ju varit jag", tänker journalisterna. Känns bra att de nån gång faktiskt blir förfärade över våld de också och inte bara sveper bort det som vanligt genom att säga: "mjaaa men våldet har faktiskt inte ökat enligt statistiken, och överfallsvåldtäkter är faktiskt väldigt ovanliga, enligt statistiken sker de flesta våldtäkter i hemmet, och räknar man med mörkertalet är det faktiskt fler svenskar än utlänningar som våldtar, så det finns inget fog för att peka ut just utlänningar...."
I detta fallet var det inte en utländsk man som mördade, men i över hälften av fallen är det troligen det. Utifrån statistiken jag har uppskattar jag att 70-80% av män som mördar partners eller f.d. partners i Sverige är födda i utlandet. Med reservation att jag inte har särskilt mycket konkret och uppdaterad statistik att gå på.
Betänk att Mohamed Omar är en f.d. radikal muslim och antisemit som nu verkar vara lika radikal antiislamsk.
Min åsikt:
Jag tror att SR är inne på fel spår. Religion är inte enhetlig.
Muslimer talar alltid om "vad islam anser", även om muslimerna har olika åsikter sinsemellan.
Det är en flathet att göra som i Sverige och låta muslimer själva få växa hur de vill. Det var detta som skedde i Egypten med start på 1950-talet, då det muslimska brödraskapet växte sig starka med sitt konservativa budskap i ett Egypten som i övrigt försökte sig på att bli västvänligt.
Var inte naiv. Muslimers drömsamhälle är ett "islamskt" samhälle. Men tro inte att "de vill bli som Saudi Arabien", faktum är att muslimer vill bli som den perfekta tiden de fått höra rådde under Profeten Muhammed. Få muslimer anser att Saudi Arabien representerar den "mest sanna islam" eftersom muslimen alltid hittar något som "går emot islam" i varje samhälle.
Att låta muslimer på radio antyda att "enligt Muhammed ska man inte skaka hand, och tänk på de muslimer som ändå måste göra det, så förbittrade de blir".
Problemet med resonemanget är att svenskar är aningslösa om att det är inte mycket som entydigt är "vad islam säger". I vår okunnighet låter vi muslimerna få slänga ur sig vad som helst och avsluta med: "det är så i islam".
Om pojkar och flickor inte har gemensam idrott säger de det "enligt islam".
Om flickor blir hedersförtryckta är det "enligt islam".
Kvinnlig könsstympning är "enligt islam".
Och det finns mycket annat som är "enligt islam".
Vad leder detta till? Jo att vi i Sverige ser på islam som en medeltida vidskepelse som bara ger människor svårigheter.
Men hur mycket av detta ÄR egentligen "islam"? Och hur mycket är kultur och tradition?
Det är viktigt för Sverige att vi lär oss VAD som verkligen är "enligt islam" och vad som bara är kultur. Folk ska ju inte komma hit med en primitiv kultur och sen sprida den i landet, till besvär för såväl muslimer som icke-muslimer. Vad är bra med det?
Förr eller senare KOMMER det bli konflikter. Jag kan förutse vad den stora konflikten kommer bli: muslimska fäders önskan om att kontrollera sina döttrar. Medan våra vänsterradikaler gör vad de kan för att säga till döttrarna: "Det här är Sverige, här får man ligga runt med vem man vill". (detta är ett citat från en krönika jag läste en gång, riktat till de hedersförtryckta tjejerna i förorterna) Det är svårt att se hur en konflikt i den frågan ska undvikas. Vänstertomtarna vill "frigöra" folk, frihet är liksom deras mål i livet, medan muslimerna vill kontrollera sina barn (särskilt döttrarna).
Tro mig, det vi ser i förorterna är bara början. De har nu sina självutnämnda shariapoliser som ser till att kvinnor har på sig huvudduk. Detta är verkligheten i Sverige idag. Politikerna i framtiden kommer säga: "vi borde ha gått in hårt och stoppat detta på 2010-talet innan konflikterna växte sig starka". Men det kommer inte ske. Det är som när Estonia sjönk, först efteråt tänkte man "hmm, lite fler livbåtar hade nog varit bra".
"Ett råd från Libanon":
Jag kommer nu ihåg hur den lille mannen, ministern som överlevt ett tjugo år långt inbördeskrig, spände ögonen i mig och sade:
”Lyd ett råd. Glöm bort det där med rättssäkerhet i några
år. Glöm bort det där med mänskliga rättigheter. Ni måste gå in i varje
hus och börja uppifrån och ner och rensa. Om ni vill vara snälla, internera dem på obestämd tid tills de begripit hur man uppför sig men
har ni möjlighet så kasta ut dem, oavsett vilket öde som väntar dem. Det
kommer bespara er eoner av tid och annat lidande. Tror ni oss inte är
det ert problem snarare än ni kan ana”.
Svenska feminister gör sig till åtlöje i världen. Det är allmänt känt att Sverige tillhör de länder med flest anmälda våldtäkter. Vi kan skylla på att vår statistik är annorlunda men nu är det faktiskt så att det är genom statistik man jämför länder. Vill man inte spela med i statistikspelet borde man inte kalla sådant som "hand innanför trosorna" och "han tog av sig kondomen halvvägs genom sexet" för våldtäkt. Första ordet i våldtäkt är trots allt "våld".
Det blir svårt att tala om för muslimerna att de ska "vara mer svenska" när vi leder våldtäktsligan. Vi kommer aldrig lyckas få muslimer att tänka att det är bra att ligga runt. Se hur det är i Afrika. I kristna länder i Afrika ligger folk runt, och därför har de en massa HIV. I muslimska länder ligger folk inte runt, och där finns nästan ingen HIV. Det är felaktigt att tro att muslimerna överlag kommer börja ligga runt efter någon generation i Sverige. Sex utanför äktenskapet kommer nog att förekomma men i islam är det mera haram än i protestantisk kristendom. Islams syn på sex före äktenskapet kan jämföras med katolska kyrkans, och den som dejtat en katolsk tjej vet vad det innebär.
Åter till frågan om handskakning. Kvinnan på P1 sa att "Profeten Muhammed sa man inte ska röra vid personer av motsatt kön". Det är sant att en sådan berättelse finns, men det finns tiotusentals berättelser om Muhammed. Dessa står inte i koranen utan är s.k. hadiths.
Att tolka hadiths är något de lärda gör. Det är till de lärda en muslim ska vända sig med frågor. Muslimen kan vända sig till flera lärda och välja det svaret som de föredrar. Det finns ingen påve, ingen ultimat auktoritet.
Sheikh Yusuf al Qaradawi, en av de mest kända lärda i världen (nr 31 på listan över de 500 mest inflytelserika muslimerna på muslim500), har gett följande råd (s.k. fatwa) i frågan om handskakning. Texten är mycket lång men jag tar lite citat:
Firstly, it is prohibited to shake hands with a woman if there is fear of provoking sexual desire or enjoyment on the part of either one of them or if there is fear of temptation.
Secondly, there is a dispensation in shaking hands with old women concerning whom there is no fear of desire. The same applies to the young girl concerning whom there is no fear of desire or temptation.
“And tell the believing women to lower their gaze and be modest, and to display of their adornment only that which is apparent …” (An-Nur: 31) So where is the evidence on prohibiting handshaking unless there is desire?
I searched for a persuasive and textual proof supporting the prohibition but I did not find it. As a matter of fact, the most powerful evidence here is blocking the means to temptation, and this is no doubt acceptable when the desire is roused or there is fear of temptation because its signs exist. But when there is no fear of temptation or desire, what is the reason for prohibition?
I mean to clarify that the evidence of those who are of the opinion that shaking hands with women is prohibited is not agreed upon, as is thought by those who do not resort to the original sources. Rather, there is some controversy concerning this evidence.
Hans slutsats är :
Handshaking between males and females who are not mahrams [mahram betyder ens man, broder, kusin eller andra närbesläktade] should be restricted to necessary situations such as between relatives or those whose relationships are established by marriage. It is preferable not to expand the field of permissibility in order to block the means to evil and to be far away from doubt and to take the Prophet (peace and blessings be upon him) as a model when there is no proof that he shook hands with a non-mahram woman. Also, it is preferable for the pious Muslim, male or female, not to stretch out his/her hand to shake the hand of anyone of the opposite sex who is not mahram. But if he/she is put in a situation that someone stretches out his/her hand to shake hands with him/her, then he/she can do that.
Den som försöker sig på att läsa hela artikeln inser att det inte alltid handlar om att säga: "i islam anser vi".... Vad "islam anser" är i mycket en tolkningsfråga. När en muslim nästa gång säger att de inte får röra vid någon pga islam förbjudet det, informera dem om Qaradawis uttalande. De flesta sunnimuslimer känner till Qaradawi, nu 90 år gammal har han skrivit ett 50-tal böcker i många olika frågor.
Vad som är viktigt är att inte bara acceptera de muslimer, ofta de mer fundamentalistiska, som kommer och säger: "i islam anser vi så och så för Muhammed gjorde så och så".
Hade man accepterat att någon från Jehovas Vittne förklarar "vad Bibeln säger" i nationell radio P1? Eller någon från Plymouthbröderna, eller kanske mormonkyrkan?
I Sverige har staten t.o.m. gett fundamentalistiska muslimer utrymme och pengar att skapa fundamentalistiska webbsidor som islamguiden.com. Detta är olämpligt.
I alla muslimska länder vet makthavarna att islam måste man hålla koll på. Man får inte tillåta folk att lära ut vad som helst om det riskerar underminera samhället. I Sverige var religionens hot välkända, och därför förbjöd vi i praktiken icke-protestanter fram till 1850. I dagens progressiva Sverige tror folk att vi på den tiden var "förtryckande". Det brukar ju alltid refereras till "kvinnor hade inte rösträtt förrän 1921 och homosexualitet var en sjukdom in på 1970-talet".
Jaja, men vi har haft våra religionskrig, och ser vi till andra länder så har de i vissa fall fortsatt religionskrig. Det är naivt att tro att vi i Sverige är för evigt förskonade från konflikter. Kommunismhotet var också reellt. Men denna period i vår historia får vi inte lära så mycket om i skolan. Det enda vi lär oss är ett hot är nazismen, rasismen och fascismen.
Tyvärr är det dock inte så att varje konflikt har en ond förtryckare i bakgrunden. Det är så det är i sagorna men sällan i verkligheten. Ganska ofta skapas konflikter av välmenande människor som "bara vill ha sina rättigheter".
Tro inte på Sema i P1 som berättar om den bekant som blivit bitter mot det svenska samhället eftersom han är tvungen skaka hand här. Är han även bitter för att han inte får slå sina barn och sin fru? Många kommer att bli bittra, men vi måste köra över deras känslor. Vi måste förbjuda olämpligt beteende såsom att gå omkring med ett lakan över ansiktet så man blir oidentifierbar.
Däremot har jag inte personligen något emot moskéer. Låt dem få bygga sina moskéer. Vi måste börja lära oss mer om vad islam handlar om. Vad de begär, vad de ALLTID kommer kräva, vad vi kan tillmötesgå, och vad vi inte bör tillmötesgå. Vänstern är som vanligt de som är mest aningslösa. Vad hände med alla vänsterintellektuella från 1970-talet? Är de alla döda eller har de blivit kapitalister?
Vägrar muslimer totalt att använda den svenska sedvänjan att ta i hand kanske de borde flytta till något annat land. Omar hade några bra poänger i sin artikel.
Jag har dock förståelse för att folk inte nödvändigtvis vill skaka hand. Donald Trump kallar handskakning en "barbarisk" tradition som han försöker undvika, delvis för att undvika bakterier. (http://conservativeamerica-online.com/9-dont-expect-donald-trump-to-shake-your-hand/). Jag håller med om att handskakning är onödigt och jag är själv inte någon sådan som initierar att kramas och skaka hand, men i vissa sammanhang är det kutym att skaka hand och då accepterar jag det. Vilket i princip alla vettiga muslimer också gör.
Ska försöka hålla mig kort om något jag tycker är viktigt.
Vår statsminister besöker nu Saudi Arabien. Många politiker anser att han måste "stå upp för mänskliga rättigheter" i "diktaturlandet". Jag kan informera om att Saudi Arabien ger blanka fan i vad lilla Sverige tycker.
Vad exakt ska Löfven ta upp egentligen?
Det stämmer att man inte får kritisera regimen i Saudi Arabien, men det får du inte i Thailand heller, ändå är det ingen som förfasas om statsministern besöker Thailand.
De avrättades minoritet kanske (för att citera Cornelis Vreeswijk)? De som begår grova brott och blir avrättade, är det dessa som Löfven ska ta i försvar?
Jag vill även påtala att bara för att Amnesty säger att ett land är "hemskt" innebär det inte att det är så.
Att göra sig till åtlöje genom att marschera in på en stolt svensk vit häst (en arabisk häst kanske?) och proklamera: "hallå där ni sandmänniskor, dags att sluta avrätta folk". Saudi Arabien har högre BNP/capita än vad Sverige har och har inga problem att hitta affärskontakter utomlands.
77% tänkte sig att 2016 blir ett bättre år än 2015. (jämfört med 46% i Sverige)
55% tänkte sig att 2016 blir ett år med ekonomisk uppgång för sitt land (jämfört med 3% i Sverige)
87% beskrev sig som antingen glada eller mycket glada med sina liv (59% i Sverige)
Det är fånigt att tro att vi i Sverige ska rida dit (på vår arabiska springare) och rädda de stackars förtryckta och olyckliga saudierna som lever i förtryck. "Kvinnor får inte köra bil!" hörs de svenska godhetsmänniskorna skandera.
Samtidigt lever saudierna i bästa välmåga, överlag. Även kvinnor. Det studerar f ö fler kvinnor än män på högre utbildningar där, och regimen ger årligen stipendier till 5 000 studenter att studera utomlands. Se mer på: https://en.wikipedia.org/wiki/Education_in_Saudi_Arabia
Deras mordsfrekvens och våldtäktsfrekvens ligger också långt under Sveriges, och självmord har de knappt några.
Med det vill jag inte säga att allt är perfekt i landet. Men jag anser att vi bör lära av det som är bra från andra länder och sluta vara så styva i korken. Om 20-30 år har de kanske gått om oss vad gäller utbildningsnivå och företagande, då hjälper det inte att vi står där och säger: "hallå där, mänskliga rättigheter please, hur har bögarna det?"
Jag vet jag tillhör en extrem minoritet i min saudivänliga ståndpunkt men jag tror att många svenskar inte insett hur mycket landet ändrat sig bara sedan år 2000. De är numera västvänliga och vi borde samarbeta med dem vad gäller att bekämpa bl.a. extremism. Saudi Arabien är som sagt ingen liten sandhög utan framtiden, och det är ett land som är rikare än vårt och kanske kommer ikapp vad gäller utvecklingsnivå, även om deras skolor behöver rustas upp först. Men upprustningar kan gå snabbt i diktaturstater... Bara kungen säger: "satsa 10 miljarder på att höja nivån på matematik" så blir det så.
Svensk media har målat upp en världsbild där vi ser på andra länder som onda och goda. De onda är de länder som "inte respekterar mänskliga rättigheter", såsom Ryssland och Saudi Arabien. Thailand och Dubai (en del av För. Arab Emirat) hade nog hamnat där också, om inte svenskar överlag har så mycket positiva erfarenheter från dessa länder och inte kan iluras vad som helst.
En sak jag klurat på rätt länge är huruvida vi i Sverige behåller "skiten" från alla andra länder.
Mer och mer verkar tyda på detta.
Jag läser just nu Invandring och Mörkläggning II (Arnstberg & Sandelin, 2014), och på sidan 57 beskriver en läkare hur hennes praktik kom att hamna bredvid en flyktingförläggningen. Detta var på 1980-talet, då det mest kom chilenare.
Värt att påpeka. Det totala antalet chilenare som kom till Sverige var, enligt Wikipedia, cirka 25 000. Det är sedermera bekant att många av dem, både första och andra generationen, är överrepresenterade i brottslighet, förtidspensionering, arbetslöshet och lågbetalda arbeten.
Hennes erfarenhet är skrivet 1990. Före internet och medan media mörkade var det svårt att få texten spridd. Citerar ett litet utdrag.
Det påstås alltid i den offentliga versionen att svenska folkets motstånd mot den okontrollerade strömmen asylkrävande beror på bristande information, okunskap, rädsla inför det okända. Så fort svenskarna lär känna invandrare, ändrar de uppfattning. Jag påstår det motsatta. Jag har 43 nationaliteter som patienter, invandrare som kommit till Sverige från slutet av trettiotalet till slutet av sjuttiotalet. Jag har alltid varit positivt inställd till dessa invandrare, som tillfört Sverige mycket genom sitt arbete och sin kultur. Det var en chock för mig att inse att många av dagens asylkrävande är en helt annan kategori av människor.
Jag har kommit till insikt om att ett mycket stort antal av de asylkrävande, som kommit till Sverige under 1987-1990, saknar alla avsikter att anpassa sig till svenska lagar och normer. Begrepp som hänsyn till och respekt för andra tycks vara okända. Man tycks ha kommit i avsikten att ta för sig, att störa och förstöra. Det leder till en outhärdlig situation för de närmaste grannarna till förläggningen. Missbrukarhemmet står inte ut, utan flyttar till sommaren. Vi vanliga grannar har inte möjligheter att ge oss iväg. Från invandrarverkets personal får vi ingen hjälp. Kommunens politiker och tjänstemän tiger - undantagandes miljöchefen.
---
En majoritet av svenska folket lär ju enligt opinionsundersökningar vara positiv till en fortsatt okontrollerad inströmning av asylkrävande. Det är då ganska märkligt att invandrarverket envisas med att placera förläggningar hos den påstådda minoriteten, de starkt kritiska.
Som man säger i Frankrike... ju mer saker förändrar sig desto mer blir de sig lika.... Detta hade kunnat skrivits idag.
Här är texten där hon beskriver förändringen:
Då förläggningen var ett faktum såg hon den som ett tillfälle att praktisera den spanska som hon lärt sig. 70% av flyktingarna i Kolbäck var nämligen chilenare.
Till en början gick detta hyggligt, tyckte Eva:
- Då fanns det en hel del trevliga chilenare, som man kunde prata med, diskutera både politik och annat.
Sedan hölls dock en folkomröstning i Chile, hösten 1988, och Pinochet förlorade:
- Då gav sig alla trevliga chilenare iväg, for tillbaka till Chile. Så satt vi här med resten, det var Valparaisos slum. Dom visste inte vem Salvador Allende var.
- Attityden var fullkomligt självklar från deras sida. De hade mer eller mindre blivit inviterade till Sverige, och här var det bara att ta för sig.
Jag har funderat på det själv som står att läsa i länken.
Jag har haft klasskamrater från Libanon... och med tanke på deras beteende känns det som att de kom till Sverige för att leva på bidrag. Hade de verkligen haft asylskäl hade de försökt hålla sig till att följa våra lagar och regler. Inte ägna sig åt stölder, narkotikaförsäljningen och annat.
Jag misstänker att de "sämsta" flyktingarna är de som försöker hålla sig kvar längst i landet. I sitt hemland är de oduglingar: arbetslösa dagdrivare eller kanske kriminella.
Väl här hittar de på en historia och gör allt för att få stanna. Särskilt libaneser gråter gärna ut i tidningar och tycker de ska få stanna "för att deras barn har fått vänner i skolan". Det kan man läsa om i tidningen, bara googla, här är första träff på "Flykting från Libanon utvisas vänner i skolan":
Efter åtta år i Sverige har familjen Diab-Said fyra veckor på sig innan de ska utvisas till Libanon. Nu kämpar klasskamraterna till Khaled, 14, och lillebror Mohammed, elva, för att familjen ska få stanna.
För ett par veckor sedan fick familjen Said-Diab i Oskarshamn det ödesdigra beskedet att deras senaste ansökan om uppehållstillstånd i Sverige har fått avslag. Migrationsverket har nu lämnat över deras ärende till polisen.
Familjen flydde från kriget i Libanon 2006. Först hamnade de i Malmö för att senare flytta till Oskarshamn där de äldsta sönerna går i skolan.
Lustigt nog får de ofta stanna pga "ömmande omständigheter", såsom att de nu har anknytning till Sverige efter att ha lyckats hålla sig undan utvisning i flera år. Det har skrivits rätt mycket om detta fenomen.
Är det värt att påpeka att Libanon inte är ett krigsland? Syrier flyr TILL Libanon (för närvarande finns några miljoner syrier i Libanon). Jag tror de flesta vet att Libanon inte är ett krigsland, men de som är immuna mot kunskap går inte att informera.
De asylsökande som är duktiga och ambitiösa lär rimligen fly sitt land tillfälligt med tanken att återvända för att bygga upp landet. Såvida inte de förföljs av regimen, såsom regimkritiker i Iran.
Vid en fråga till syriska flyktingar i Turkiet svarade många att de ämnade återvända till Syrien:
Lite samma bild har jag fått efter att ha läst migrationshandläggare som beskriver hur många av de asylsökande är dagdrivare från olika länder i MÖ. (Se „Es ist ein Wahnsinn“ – Cicero, youtube klipp här på tyska https://www.youtube.com/watch?v=5L3-o_Q3brk )
Jag träffade en syrier nyligen och han sa att han personligen känner läkare och tandläkare som är asylsökande. Men han sa att i Sverige måste de vänta så länge och lönen är relativt låg jämfört med i USA, Kanada eller Storbrittanien. (det stämmer, lönen i t.ex. GB är nästan dubbelt mot i Sverige)
Varför skulle en läkare söka sig just till Sverige? Vi tycker ju att vi är bäst eftersom vi har Ikea och H&M, men det finns ingen anledning att syrier tycker.
Insikten börjar gå snabbt nu. För de s.k. högutbildade som Löfven talade om finns det bättre länder än Sverige. Däremot tar vi öppet emot alla lågutbildade och lågkompetenta, och vi är inte så knussliga om de saknar ID och t.ex. talar bättre turkiska än arabiska.
En artikel från den 21 oktober:
Den svenska lagen om arbetskraftsinvandring är unik. Det har såväl
OECD som den kända migrationsforskaren Martin Ruhs konstaterat. Den
strider mot både de kunskaper som finns om hur en framgångsrik modell
för arbetskraftsinvandring bör se ut, och internationella policytrender.
Det som skiljer den svenska lagstiftningen från andra länders är bland
annat:
Den gör inte skillnad på hög- och lågkvalificerade
arbetskraftsinvandrare, arbetstillstånd inom hög- eller lågkvalificerade
yrken, eller om det finns arbetskraftsbrist eller inte inom ett yrke.
Den har ingen arbetsmarknadsprövning, utan arbetsgivarna har hela makten.
Den blandar samman asyl- och arbetskraftsinvandring.
Sverige är det enda landet i världen som har samma typ av reglering för
all arbetskraftsinvandring. Det leder till dåliga förhållanden för
högkvalificerade arbetskraftsinvandrare och öppnar upp för missbruk när
det gäller mer lågkvalificerad arbetskraft.
Det kommer att bli intressant om debatten vänder någon dag och alla våra flyktingvurmare inser att de blivit dragna vid näsan. Så smått kan man läsa artiklar om f.d. "refugees welcome" som nu bytt sida och inser att de blivit lurade och att vårt flyktingmottagande är ohållbart.
Jag är personligen inte emot att vi tar emot sådana som faktiskt har akut skyddsbehov. Till exempel politiska flyktingar från Iran som har svårt att få asyl i andra länder. Människor som är aktivt förföljda av sin regim både i sitt hemland och i sina grannländer. De här människorna är också de som verkar vara mest tacksamma över att ha fått komma till Sverige. Jag har läst flera artiklar av iranier som ansträngt sig och byggt upp nya liv i Sverige.
Kommer man med akut skyddsbehov gör man rimligen det bästa man kan för att så snabbt som möjligt komma in på arbetsmarknaden och försöka vara till gagn i det nya landet. De som lurar sig in har däremot inte samma ambitionsnivå vilket märks på deras beteende. Ska vi försöka förbättra integrationen måste vi först och främst inse att många av de s.k. "diskriminerade" flyktingar saknar driv och motivation eftersom de eller deras föräldrar redan från början var oambitiösa eller kriminella.
En annan grupp som beskrivs som oduglingar är de afghanska hazarerna. Min syriske vän trodde att Iran skickat dem av avsikt att göra världen till ett shiitiskt imperium. På flashback kan man läsa många berättelser från folk som jobbar på HVB-hem och som skriver sina erfarenheter om de här grovt otacksamma människorna.
Media tar förstås inte upp det. Svensk media och etablissemang har just nu gått i baklås. Om det fanns ett folkslag som hette "den trojanska hästen" som hade för syfte att nästla sig in i ett land för att förstöra det inifrån skulle det ta Sverige 20 år innan någon mainstream tidning skrev om det. Det är tydligen omöjligt att beskriva invandrare som samhällsproblem.
Varför litar etablissemanget och gemene man så mycket på alla snyfthistorier?
Det är dags att vi slutar tycka synd om folk och börjar inse att de flesta människor i världen faktiskt förstår att det är fel att våldta, stjäla eller råna. Även om de växer upp i utanförskapsområden. Det hjälper inte att "motarbeta diskriminering" när folk inte kommit hit för att fly utan för att de är kriminella oduglingar.
De som kan skaffa sig en utbildning och/eller jobb och flytta bort från utanförskapsområden gör så. Utanförskapsområdena samlar kvar de sämsta elementen som lever där i en generation efter nästa samtidigt som nytt drägg flyttar in.
Det finns samtidigt en orättvisa i att vi inte kan skilja "goda" från "dåliga" flyktingar. Det gör att vi obönhörligen bedriver en dra-över-en-kam-politik. Antingen är man för eller så är man mot flyktingar. Var är nyanseringen? Särskilt från vänsterhåll saknas helt nyanseringen, och jag tycker synd om dem. En vacker dag kanske sanningen slår dem i ansiktet.
