När jag var ung, på 90-talet, funderade jag ibland över hur bra vårt Sverige var. Vi hade inte längre något att kämpa för. På 30-talet fram till 1945 kunde man kämpa mot nazism. Man kunde även "förr i tiden" kämpa för kvinnors rättigheter, eller mot rasism, eller för att ge homosexuella lika rättigheter. Man kunde kämpa för arbetarrörelsen, man kunde kämpa för demokratin, för det fria ordet eller för vetenskapliga rön istället för religiösa. Allt sådant som kända människor gjort i historian och fått rätt. Som Galileo:
 |
| Galileo försvarar sin vetenskap mot kyrkan. https://en.wikipedia.org/wiki/Vincenzo_Maculani |
Det är allt jag minns av den tidningen.
Med tiden har jag dock förstått att det fanns en ganska stark anti-rörelse. Av denna anti-rörelse hörde man förstås inget eftersom det inte skrevs om den i tidningen. Det var istället sådant fokus på att vi svenskar är "bäst i världen" på nästan allt: föräldraledighet, vård, små inkomstskillnader, folks välmående och rapporterade lycka, tolerans, anti-rasism, demokrati, osv.
Sedan den tiden har jag förstås börjat ifrågasätta desto mer. Det första som hände var att jag insåg att de "goda människorna" som "bryr sig om alla" egentligen inte är så altruistiska. De flesta svenskar undviker helst att göra sig en reell ansträngning för att hjälpa sina medmänniskor, även om man säger sig vara aldrig så god. Detta blev en ögonöppnare. Folk är som mest hjälpsamma om det inte kräver någon ansträngning.
Att inse detta filosofiska hyckleriet var nog första steget och ledde faktiskt till en mindre depression. Mina socialistiska föräldrar hade itutat i mig att man alltid måste "bry sig om andra" och plötsligt insåg jag lögnen.
Efterhand insåg jag ännu fler felaktigheter i samhället, såsom den ofta uppenbara mediavinklingen. Massmedia tog en uppenbart självvald ställning i olika frågor och rapporterade sedan som om deras ställning var "neutral".
Jag började ifrågasätta mer och mer. Många människor når dock aldrig det stadiet att de börjar ifrågasätta det tidningarna skriver. Jag var kanske runt 20 innan jag på allvar insåg det och aktivt bojkottade tidningar, medan andra fortsätter läsa tidningar och se det de läser som sanningar upp mot kanske 30- 40- års ålder. Det är dessa som efterhand blev radikala feminister eller allaslikavärde-vurmare; de trodde för mycket på mediabilden.
Det är förvisso mycket lättare om man tror att det tidningarna skriver är sanningen. Tidningarna är dessutom ofta så ensidiga i sina perspektiv att det kan vara svårt att kritisera. "Alla" tycker på ett visst sätt (enligt tidningarna), bara några gamla sura 70-åriga rasister som tycker man ska "skicka hem invandrare".
I homofrågan vände jag i början av 2000-talet. I homofrågan har tidningar gjort en oerhört stark uppdelning mellan intoleranta gamla homofober på ena sidan och moderna hippa toleranta människor som anser att folk ska få leva sina liv som de vill. Under uppväxten var det självklart att inte vara homofob, men efterhand som jag gjorde personliga erfarenheter av homosexuella så hade jag svårare och svårare att bara se det som en "alternativ livsstil". Att då media som envist proklamerade ut "sanningen" i nästan varje TV-program och i nästan varje tidningsuppslag blev mer och mer motbjudande.
Såvitt jag vet är jag inte homofob. Jag har haft homosexuella vänner. Men i folks anseende är jag en ohjälplig homofob eftersom jag inte tycker att all homopromoting är "jättebra allas lika värde" argument.
Det är svårt för en vanlig människa att inse att allt som tidningarna skriver är medvetet agendastyrt. Media väljer ut vissa artiklar och presenterar det som "det viktiga som har hänt". T.ex. slogs det upp stort i svensk media att NFL har fått sin första öppne homosexuelle spelare, 2014. Det är tydligen detta som är det viktigaste en svensk ska lära sig.
Man undrar om de skrivit likadant när den förste rödhårige spelaren fick spela i NFL, eller den förste kinesen, eller den förste som hette Bill-Bob.
Michael Sam kom för övrigt aldrig att spela i NFL. Han kom inte med i laget. Han spelade istället några matcher i Kanadas football league innan han lämnade laget utan tillåtelse och blev avstängd. Han påstod han hade mentala problem. Inte oväntat för mig. De svenska toleransmänniskorna ska väl försöka få det att handla om att han "kände sig diskriminerad", givetvis utan bevis för det, men det bara MÅSTE handla om diskriminering när homosar mår dåligt.
2012 visade en undersökning:
I en rapport från Ungdomsstyrelsen står det till exempel såhär:"En fjärdedel av de unga homo- och bisexuella kvinnorna uppger att de har försökt ta livet av sig."– Det finns en föreställning om att det inte är ett problem och det är väl ingen som bryr sig om att nån är homosexull eller transperson men det stämmer ju inte. Det är ju många som har negativa erfarenheter av det, säger Ulrika Westerlund som är ordförande för RFSL. Hon är väl medveten om problemet men poängterar också att de flesta mår bra.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5290853Måste ju vara diskriminering. Så man gjorde en till studie 2016 där man bara tog med gifta homosar:
I dag presenterar Socialstyrelsen en studie som visar på ökad psykisk ohälsa, samt riskbruk bland personer i samkönade äktenskap jämfört med personer i olikkönade äktenskap. Studien visar även på ökad dödlighet.
http://www.rfsl.se/aktuellt/4674-2/Hur som helst, här är några andra saker som jag tror kommer vara besvärande för framtidens svenskar:
1. Invandringspolitiken.
Man kommer fråga sig: "varför kunde ni inte bara vara ärliga med att flyktinginvandring är en kostnad? Trodde ni verkligen att man kan ta in ulandsmedborgare från konfliktländer och så direkt de kommer iland här så bygger de upp svenskt välstånd? Varför var ni inte ärliga med problemen som uppstår? "
2. Identitetspolitiken.
"Trodde ni vänsterpolitiker verkligen att ni kunde tala för 'alla' människor i landet?"
3. Det materiella lyckomaximeringsidealet.
Jag tror inte att många bloggläsare kommer hålla med mig här, men jag tror framtidens svenskar kommer fråga sig: "Trodde ni verkligen att folk har det bra bara man sätter dem i en lägenhet i typ Rosengård? De har det materiellt bättre i Rosengård än i Somalia men det finns saker som är betydligt viktigare för en människa än materiellt välstånd."
Relaterat till detta tror jag man kommer kritisera synen på att Sverige är världens "mest utvecklade land." Folk kan ha det bra i Gambia också, liksom. Och Sverige har fler självmord än de flesta muslimska länderna, kanske tål det att tänkas på? Kanske är "svenska värderingar" inte samma sak som "ultimata värderingar som alla borde ha".
Att anse att endast lycka i sig är värt att eftersträva kan ju tyckas enkelt och bra och något ingen kan säga emot: "Ju lyckligare desto bättre". Problemet är att denna "romerska" ideologi på lite sikt snarast uppmuntrar till det som kallas hedonistisk livsstil. Man hänger sig åt allehanda utsvävningar enligt devisen "så länge du mår bra så är det bra". T.ex. föräldrar som gifter och skiljer sig lite hur som helst eftersom de "inte är lyckliga i relationen". Huruvida barn mår bättre i ett enhetligt hem eller i ett brutet hem är inte så viktigt för "barn mår ju dåligt om föräldrarna mår dåligt".
Jo men återigen, låt mig informera föräldrarna. Allt handlar inte om huruvida du "känner dig lycklig". Folk som ägnar sina liv åt att "leta efter lyckan" brukar inte hitta den.
Även en sådan sak som kärlek. Alla säger att de tror på kärlek, men vad ÄR kärlek? Faktum är att kärlek inte kan trollas fram genom materiella saker. Kärlek kräver behov, kärlek kräver en genuin uppskattning för en annan person. Det kan inte fejkas.
Det svenska välfärdssamhället har troligen helt missat denna mycket viktiga komponent. Det är därför många mår psykiskt dåligt. De tycker de "borde" må bra, fast de vet inte varför de inte gör det. De har det materiellt bra men känner sig tomma inuti.
"Göra det som får dig att må bra" är inget substitut för goda och sanna värderingar. Att "göra det som får mig att må bra" kan ju vilket djur som helst göra, även kannibalistiska grodor.
 |
| Det är "naturligt" att äta upp sina kusiner. Fråga grodan. |
Att propagera för att alla "ska vara sig själva" är inte så lätt när många unga inte förstår vad "de själva" egentligen är. Att sitta och dricka Coca-Cola och spela TV-spel hela dagen som en tonåring för att det "känns kul", kan det vara livets mening? Den materiella lyckomaximeringsideologin kan bara svara: "ja, så länge du mår bra".
Vi har skapat ett samhälle som nästan har en avsaknad av disciplin. Eftersom disciplin är dåligt och barn mår bäst av att leka och flamsa hela dagen. Det har vi i Sverige kommit fram till. Resten av världen har fel. En miljard flitiga kineser har fel, bara vi Sverige som har rätt.
I ett tidigare inlägg jämförde jag Sverige med Afrika. Det är nog på sin plats att jämföra med Afrika igen, en kontinent där folk också gör vad de kan för att må bra för stunden.
Bara för att demokratiska i-länder huvudsakligen ökar i HDI innebär det inte att det kommer vara så all framtid. Ett land som fokuserar på lathet och på att inte få in de mest klipska på de mest avancerade utbildningarna, och som istället för att ge bostäder åt högutbildad arbetskraft ger bort dem till lågutbildade flyktingar, kommer att ha svårt att konkurrera med likvärdiga länder.
Att ignorera fakta och ägna sig åt anekdotisk ryggdunkning förändrar inte faktum. Jag behöver inte klistra in PISA-resultaten igen? Och nej vi är inte mer kreativa än kineser heller.
Relaterat till detta:
4. Individualismen
Tron på att "frigöring av individen" är det "bästa".
Människan är tyvärr genetiskt ingen individualist och därmed fallerar ideologin. Vi trivs bättre i en grupp än "lycklig och ensam", oavsett vad vissa filosofer påstår om "den lycklige ensamvargen".
Att posta bilder av hur "lycklig" man är på instagram och facebook kanske inte är målet med livet. Studier inom olika områden visar att de som postar mest och de som postar mest "positiva" saker i verkligheten snarast mår dåligt.
- According to a study published in Personality and Social Psychology Bulletin, people often amp up their “relationship visibility” when they’re feeling insecure about their partner’s affections. Facebook is overall a pretty poor predictor for how couples are actually feeling. In August, for instance, a Finnish study from Aalto University found that while people want to be authentic online, their social profiles often include fake components in order to meet social expectations and maintain their “images.” And a recent Albright College study revealed that couples might even use Facebook to monitor their partner’s activities, and reassure themselves that their relationship is in good shape.
http://www.realsimple.com/work-life/family/relationships/facebook-relationship-insecurity-study5. Alla skillnader ska utjämnas
ADHD och diagnoser som Asperger ses som ett slags sjukhetssymptom, något avvikande och felaktigt. Egentligen är det bara normala individuella skillnader.
Den mänskliga populationen är inte skapad så att alla ska kunna prestera lika bra på allt. Jag är t.ex. bra på att fundera och göra mentala kopplingar mellan olika företeelser, men jag är alltför tankspridd för att köra bil och undviker därför det. I det svenska samhället ska däremot alla helst uppnå en viss likanivå inom varje område. Man skulle ju kunna tycka att det vore praktiskt om jag kunde betala någon för att köra bil åt mig och att jag kunde få betalt för att tänka, men även det är svårt. Vi ger hellre lågkompetenta bidrag för att göra ingenting och ser till att skatterna är sådana att det är i princip omöjligt för en normalinkomsttagare att ha råd med en chaufför.
Män "kan" enligt likavärdespropagandisterna inte heller vara genetiskt bättre än kvinnor inom något område (utom att mannen är lite starkare förstås, det har jag ännu inte sett någon förneka).
Hade vi haft ett samhälle där vi verkligen haft 50/50 män kvinnor inom alla yrken hade samhället blivit markant sämre. Min erfarenhet, och i princip varje annan vettig tänkande människas erfarenhet, är att män är bättre på att förstå tekniska saker medan kvinnor är bättre vad gäller omvårdnad. Bara i Sverige är det tabu att ens påstå denna skillnad. Jag tror inte att föräldrar överlag skulle vilja ha förskolor med 50% män, även om de i en undersökning kanske skulle känna sig förmanade att säga så.
Relaterat till detta är :
6. Allas-lika-värde ideologin
Genetiskt är det så att inte alla har "läshuvud". Vissa kommer aldrig att förstå matematik särskilt bra oavsett om man ger dem diagnosen dyskalkyli. Vissa kommer heller aldrig vara bra på att läsa.
Det är dumt att skolan ska försöka få ALLA att passa in i samma mall och spendera massor med specialhjälp på "förlorade fall". I många fall ligger genetiska skillnader bakom skillnader i beteende. Detta kan man egentligen förvänta sig utifrån ett evolutionärt perspektiv.
I framtiden kommer man nog bättre att framhäva det evolutionära perspektivet, vilket i många fall går i motsats till det nu rådande allas-lika-värde perspektivet.
Utgår man från genetiska skillnader och evolutionära skillnader är det t.ex. ganska självklart att vissa etniciteter kommer att prestera sämre i vissa saker. Detta är faktiskt exakt vad man kan förvänta sig utifrån evolutionsteorin. Att då försöka få ungdomarna att känna: "jodå, du kan förstå dig på algebra bara du försöker, alla kan" kommer nog bara få barnet att känna sig dåligt.
Det vore som om jag åkte ner till Nigeria och skulle försöka lära mig dansa som en nigerian, och få veta att "jodå, alla kan dansa så här, bara du anstränger dig mer".
_
Jag var urdålig i slöjd och liknande, lyckligtvis för mig var det inte så viktigt att vara bra i dessa ämnen. Hade jag varit dålig i att läsa eller räkna hade jag haft det jobbigare. Vilket är tråkigt eftersom de som är bra på slöjd nog hade kunnat använda sin tid och kompetens inom andra områden än att försöka tvinga sig räkna algebra.
7. Feminismen (specifikt svenskfeminismen)
Jag förstår inte vad svensk feminismens vetenskapliga grund är, trots att jag försökt i 15 år, så jag avhåller mig från att skriva alltför mycket. Men med tanke på hur mycket feminister vi nu alla måste vara så borde ju Sveriges kvinnor vara de allra mest lyckliga i världen. Verkar dock inte som att kvinnor blivit mer "lyckliga" de senaste 20 åren, trots all feminism vi har. Varför behöver just Sverige vara så extremt feministiskt, jämfört med bara våra grannländer Danmark och Norge?
Inte för att jag tror på lyckomaximeringsideologin heller.
Jag kommer nog skriva fler inlägg om detta ämne.
Detta kommer nog ta lite tid, för vi har en lång historia av tråkig kristendom, och socialdemokratin har gjort sitt för att försöka få oss att lämna "vidskepligheterna".
Människan har också ett andligt behov.
Det finns ett ganska allvarligt tankefel inom debatten som handlar om att "troende" är man om man "tror på Gud", och "Gud" definieras som något övernaturligt men personligt som har förmåga att gripa in i människors liv. Oftast ses Gud som något som är relaterat till Bibeln, Jesus, eller kanske Muhammed.
Det finns dock många olika slags religiositet. Och "vetenskap" i sig kan inte ge några andliga eller existentiella svar. Lustigt nog är det inte så många vetenskapsdyrkare som ens förstår hur evolutionsteorin fungerar i detalj.
Jag kommer nog skriva fler inlägg om både religion och evolutionsteorin.
9. Intelligensdyrkandet, människodyrkandet, utbildningsdyrkandet
Vi får från uppväxten lära oss att vissa människor är "bättre" än andra. T.ex. idoler som Rihanna eller högintelligenta människor som de s.k. genierna.
Detta stämmer inte riktigt. Högintelligenta personer presterar inte nödvändigtvis bättre i livet, det enda de är bättre på är abstrakt tänkande. Vissa är kanske bättre ledare men sämre på att bli ledda.
Tron på att vissa människor är födda med mer "talang" eller på annat sätt är "speciella" eller "bättre" är ett feltänk. En person med stor styrka kan vara bättre på att bära tunga saker, men om det råder matbrist kommer de små nätta människorna klara sig bäst. En högintelligent klarar sig bäst om man skulle sitta och lösa tankegåtor hela dagen, men är däremot rätt dålig på att utföra monotona arbetsuppgifter.
Man borde sluta se det som att "alla" bör ha en universitetsutbildning, och man borde också se till att löneskillnader inte är så stora mellan "bra" och "dåliga" jobb. Det finns folk som har enkla jobb som är oerhört bra på dem men tjänar mycket litet, medan det å andra sidan finns folk med tog en fin utbildning och fick ett avancerat jobb som upplever att de bara "fuskar" sig genom arbetsdagen.
Pga alla socialdemokratiska reformer är högre utbildning allt som oftast en arbetsmarknadsåtgärd:
...utbildningssektorn har blivit en förvaringsplats av medborgare snarare än en plats för den studerande att skaffa sig kunskaper och en institution för att skapa den kompetens som behövs för att samhällsmaskinen ska fungera.
I min artikel i våras hävdar jag att vi drabbats av en utbildningsinflation, man kastar in mer och mer resurser till allt mer utbildning som trots satsningarna fungerar allt sämre. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att inse att samhället behöver en allt högre andel invånare i utbildningssystemet för att hålla tillbaka arbetslösheten och att detta sker på bekostnad av learning outcome, mer utbildning - mindre kunskap.
http://www.svd.se/hogre-studier--en-arbetsmarknadsatgard/om/debatten-om-hogskolanDet verkar som att utvecklingen går mot att universiteten ska bli som i Mellanöstern, där alla med lite vilja och lite "inshallah" ska kunna bli vad de vill och klara av vilken utbildning som helst, och lyckas de inte är det fel på systemet, lärarna, institutionen, ja vad som helst. Man undrar ju lite också med de personer jag stötte på under min studietid som hade diverse diagnoser som skolan var tvungen att förhålla sig till. Är det verkligen lämpligt att ha dyslektiska svensklärare bara för att "ingen ska diskrimineras"? Vore det inte bättre om dyslektiker jobbade inom andra branscher?
Att klara sig i det svenska samhället handlar ganska ofta inte om hur högpresterande eleven är, utan hur bra man lyckas överleva skolsystemet. Pojkar har det svårare än flickor pga den "fria" skolform vi har numer. Men även flickor upplever mycket stress och problem såsom sömnsvårigheter. Privatskolor ger bättre betyg än kommunala och de har även högre andel etniska svenskar, vilket gör att man får bättre studiero. Samhället blir allt mer segregerat, vilket leder till att det utvecklas ett slags klassamhälle igen.
Betygssättningen kan påverkas av klagande föräldrar, vilket gör att svenska elever som vet om detta har en fördel, medan utländska elever har en nackdel. Ett samhälle där inte prestation och kompetens premieras, utan ens härkomst, lyckas alltid sämre än ett samhälle där de bäst lämpade är de som studerar vidare.
Det var allt jag kom på just nu.
Jag kan påpeka att jag skriver inte denna artikel för att jag tjänar pengar på det. Att fundera över saker är det jag är bra på. Jag hade gjort det oavsett om jag tjänat pengar på det eller inte.
Universitetsvärlden, med dess tentafokus, visade sig inte vara lämplig för mig heller, bland annat för jag aldrig lärde mig arbeta disciplinerat. Det finns alltså många kompetenser som är minst lika viktiga som att vara intelligent.
Sverige idag är inte Sverige på 1960-talet och den socialdemokratiska ideologin är nu hopplöst föråldrad. Vi har inte längre en kamp mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Socialdemokratin hade tur på så vis att dess ideal visade sig vara ekonomiskt mest lönsamma mellan sådär år 1900 till år 1970. Sedan dess har det inte funnits någon given väg framåt för dem. Regeringen Persson försökte sig på en högersväng, vilket troligen höjde deras siffror tillfälligt till skillnad från SAP i andra europeiska länder. Men nu är även det gammalt, och det enda SAP har kvar är en identitetspolitik som majoriteten av befolkningen nog inte förstår sig på.
Socialdemokrati är ingen självklar naturkraft. De har hamnat i en ovetenskaplig återvändsgränd, då de valt satsa på den orimliga önsketanken att flyktinginvandring skulle vara "ekonomiskt lönsam". De har valt att fokusera på en medelmåttans ideologi, en ideologi som är empatiskt kylig men materiellt rik. Trots att det utökade välfärdssamhället har visat sig ekonomiskt ohållbart och nu rustas ner ska vi fortsätta leva som om det fortfarande finns ett starkt socialt skyddsnät.
Det är som när Mao skulle göra det stora språnget och tycket att bönderna själva kunde utföra ingenjörernas jobb. I verkligheten är det dock så att inte alla är kompetenta att göra allt. I framtiden kan man hoppas på att samhället bättre placerar in lämpliga personer på lämplig plats.
Inom idrotten är det redan vanligt att man skickar in sitt DNA för en undersökning och får tillbaka vilken typ av idrott eller kost man bör ägna sig åt. Kanske är testerna inte vetenskapliga men i framtiden lär de bli bättre. I Kina lär DNA-tester vara populära för att ge föräldrar en fingervisning om vilken riktning de ska satsa på för sina barn... Men i Sverige kan ju alla bli läkare eller artister, bara de "vill"... och annars kan man tydligen köpa sig ett bra resultat på antingen högskoleprovet eller genom att sätta barnen i en skola med glädjebetyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar