Finns på bokus och adlibris.
Jag tar och citerar från SR.se:s beskrivning:
Författaren Charlotta von Zweigbergk har i sin kommande bok, "Fattigfällan", följt människor i sin vardagsfattigdom. Hon beskriver dem som från början haft arbete och bostad och som hela sitt vuxna liv försörjt sig själva. Till dess att allt gick snabbt i en nedåtspiral. Hör henne berätta om huvudpersonen Beata för vår reporter Susanna Einerstam.
- Det är en ensamhet som är svår att beskriva, hon har ju både en förälder och ett syskon, stora barn och vänner. Det är ont om förståelse, familjen är kanske de som mår mest dåligt när det går dåligt för någon i familjen också därför att det blir en skam som tillslut läggs över dem också. Det finns en skam att ha en nära relation till någon det går åt fanders för, Charlotta von Zweigbergk.
Charlotta von Zweigbergk beskriver i sin reportagebok bokens huvudperson Beata. En kvinna i femtioårsåldern som under hela sitt liv försörjt sig själv men som i samband med en sjukdom, för fyra fem år sedan, föll igenom och förlorade kontrollen. Hon kunde inte arbeta, förlorade sin inkomst, och som en konsekvens av det - tillslut möjligheten att har råd att äta varje dag.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6499834
Ska skriva av baksidan av boken också:
Vi tror gärna att det finns ett tryggt skyddsnät i Sverige. Socialförsäkringar och inte minst socialtjänsten ser till att ingen blir vräkt eller behöver svälta. Men sanningen är att alltfler glider genom det där nätet, och att socialtjänsten på många platser havererat totalt. Den växande skaran fattiga i Sverige möter ett system som misstänkliggör och kontrollerar dem, snarare än att erbjuda hjälp.
Beata har en ordentlig utbildning, är framgångsrik inom sitt yrke och har ensam uppfostrat fyra barn utan att någonsin vara sen med en räkning. Även om hon aldrig varit höginkomsttagare har hon alltid arbetat och klarat sin försörjning. Hur kan det bli så att hon -- som alltid varit så kompetent -- till sist är en av dem som köar utanför Frälsningsarméns matutlämning? Som tar dyra SMS-lån och pantsätter sina smycken för att inte bli vräkt?
I Fattigfällan beskrivs skammen i att hamna utanför den sociala gemenskapen men också kampen mot ett samhälle som motarbetar alla försök att komma tillbaka till arbetslivet. Vi får följa Beatas strid med socialen och hennes strävan efter att få en stunds trygghet för att orka bli frisk -- innan det är för sent.
Beatas historia är baserad på verkliga händelser, men alla namn, platser och övriga id-uppgifter är ändrade.
Mycket rörande och bra bok. Men även om det är lätt att säga "socialen borde förbättras! staten borde ta hand om oss bättre!" så håller jag inte med.
En gång i tiden var det självklart att folk gick ur skolan, och började jobba. Idag är det inte längre självklart. Vi har enklaver av grupper som aldrig får ett jobb.
Vi måste acceptera att Det Nya Sverige inte har råd att vara godtrogna.
Jag är själv mer och mer medveten om att råkar jag ut för något måste jag försöka ha vänner och släktingar som hjälper mig. Att hoppas på det sociala är att hoppas på för mycket. Det är bara så det är. Och ärligt talat tycker jag det är så det SKA och MÅSTE vara.
Välgörenhet sker bäst när det sker frivilligt med egna medel. Välgörenhet med andras pengar (statens) fungerar inte så bra. Därför måste vi ha till detta systemskifte där vi inte längre har Pappa Staten som ekonomisk garant, utan vi måste skaffa oss hjälp från folk som agerar med egna pengar. Antingen sina privata medel eller i egenskap av förening (såsom diakonin inom kyrkan).
Många av sakerna som boken tar upp är förstås bisarra, framför allt vad gäller hur ineffektiv och kostsam byråkratin är. Hur mycket pengar som går ut för att kontrollera personers varje handling. Hur det saknas en helhetssyn över människor vilket gör att de måste gå och kopiera papper efter papper från olika myndigheter, förvägras möjlighet att arbetsträna (det räknas som arbete, då kan man inte vara sjukskriven), och gör deras liv så outhärdliga -- iom att man tar ifrån folk deras människovärde -- att personerna drabbas av psykiska problem och riskerar aldrig kunna förbättra sin situation. Dessa ekonomiska vanarter borde givetvis förbättras.
Vi är på väg mot ett nytt Sverige, helt klart. Inte ett Sverige där staten tar hand om dig, utan ett där du får ha pengar undanstoppade i madrassen. Kanske är det bra för landets ekonomi? Hur som helst vill jag uppmana läsare av detta inlägg att inte lita på samhället. Utgå från att samhället är din fiende, och du blir aldrig besviken. Skatteverket kräver en på skatt men räknar man lite fel på nåt traktamente nån gång blir man hårt bestraffad. Hoppas inte på någon välvilja. Bara för att man betalat sin skatt korrekt och duktigt i 50 år innebär det inte att de ger en lite extra credd om man råkat göra fel. Bättre lita på pengar i madrassen, eller vänner som kan "fixa" saker.
Jugoslaver och polacker är t.ex. bra som vänner, de ställer alltid upp, ekonomiskt eller på andra sätt, måndag såväl som söndag. Svenskar är, som boken också beskriver, mera misstänksamma. "Soc kan ju hjälpa dig, pinsamt att du ska tigga pengar av oss, gå till soc och var skötsam så får du pengar" säger Beatas släkt och vänner. Men så fungerar det ju inte alltid numer.
Boken beskriver vid två tillfällen hur vänliga vänner tar henne med på restaurang. Vännerna bjuder på lunchen som är på flera hundra kronor, med vin och allt. Huvudpersonen Beata skulle dock mycket hellre behöva ha de hundralapparna i handen för att kunna handla mat för någon vecka. Så går det när man bara umgås med fint folk i Stockholmssocieteten. De är ytliga rakt och genom. Det är därför de är sådana flyktingkramare, för att kompensera sin brist på medmänsklighet.
Med det sagt har Beata också en viss skuld i det hela. Hon hade kunnat fixa saker bättre från början, tagit reda på saker, sökt hjälp. Hon hade kunnat vara mer rakfram med sina behov. Hon hade kunnat lägga ner firman tidigare istället för att driva den olönsamt med stort minus i ett år. Då jag själv har erfarenhet av företag kan jag säga att det är besynnerligt att någon säger sig betala in 10 000 kr till skattverket i skatter varje månad om de bara har en lön på 15 000 eller mindre. Man kan korrigera sin lön på nätet med några musklick.
Att som huvudpersonen skaffa fyra barn på egen hand och skilja sig. Är det inte bättre att hålla sig kvar inom äktenskapet? Förr gifte man sig för att ha ekonomiskt stöd och man sammanfogade därmed två släkter. Kvinnan fick en "best man" som kunde ersätta mannen utifall han gick bort. Det tycker jag är det fina med den traditionella synen på äktenskap, det är baserat på behov och inte bara på "love love love". Är man tvungen att stå ut med någon eller något är det också större sannolikhet att man gör det. Idag gifter sig, skiljer sig och skaffar folk barn som de vill, med vem de råkat träffat på krogen, och det är inte konstigt att folk har sämre trygghet. Men ve den som säger något för "det är mitt val".
Kvinnor som skaffar barn själva rapporterar ofta att de är lyckliga i sina val. Men de är också ofta höginkomsttagare som har det gott ställt ekonomiskt. Den dagen det blir sämre är frågan hur bra deras affärsmodell fungerar. Är det en mänsklig rättighet att Pappa Staten tar hand om en?
Recension i DN: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/charlotta-von-zweigbergk-fattigfallan/
SVD: http://www.svd.se/fran-trygg-medelklass-till-fattig-rattshaverist
Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article23385055.ab
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar