Om en religionsfri värld vore så perfekt skulle vi ju se hur samhället blir ständigt bättre. Vi skulle helt klart förvänta oss ett bättre psykiskt mående, särskilt hos yngre som inte exponerats för religionens "gift". Istället ökar den psykiska ohälsan ganska konstant, vilket rapporterats en del senaste året.
Bremberg menar att den växande ohälsan bland unga är en stark varningssignal. Och han tror inte att att det handlar om en tillfällig trend eller konjunktursvacka som snart kommer att vända.
- Jag tror att det handlar om förändringar som påverkat hela västvärlden sen 70-talet, och som på allvar slagit igenom i Sverige de senaste 20 åren. Vi kan kalla det globalisering eller övergång från industrisamhälle till något nytt. Jag menar att vi allvarligt måste fundera över hur vi som samhälle ska möta den här utvecklingen. Växande klyftor, utslagning av stora grupper unga på arbetsmarknaden, psykisk ohälsa - inget av det här löser sig automatiskt. Samtidigt är vi idag som land betydligt rikare totalt sett. Så det måste faktiskt gå att lösa så att alla kan få ett meningsfullt liv, med delaktighet i samhället och god hälsa, säger Sven Bremberg.
http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/tredubblad-psykisk-ohalsa-bland-unga
I ett samhälle av KONSTANT feminismpåtryck och kvinnofokus ökar alltså antalet unga flickor med psykiska problem såsom nedstämdhet och svårt att sova. Hur kan det vara möjligt? Vårt sekulariserade samhälle som är så fritt från vidskepelse och så fokuserat på att ge en bättre värld till alla.
Kanske finns det något som vetenskaplighet och feminism inte kan lösa?
Skillnaden mellan det religiösa tänkandet och det vetenskapliga är att det religiösa utgår från jaget. "Vad får mig att må bra". Detta är ett rätt starkt argument eftersom vi aldrig kan komma ifrån det. Det är möjligt att argumentet är "vetenskapligt felaktigt" men i frågan om att må bra eller att vara vetenskapligt korrekt är det nog svårt att komma ifrån att en människa trots allt strävar efter att må bra.
Kanske också att religionerna, med en tusenårig historia, vet något om hur man fyller människans andliga behov mer än vad de senaste årtiondens vänstermentalitet har?
Kanske att kristendom kan lära oss mer om medmänsklig kärlek än vad identitetspolitik kan?
En religionskritiker som jag ibland diskuterar med erkände efterhand att en religion, eller tro av något slag, kan vara en stark positiv kraft för en människa i en utsatt situation. Det var nog efter att jag upplyste honom om AA (Anonyma Alkoholister), där stort fokus läggs på att deltagarna ska lägga sitt öde i "Guds" (eller något högre väsens) händer.
Religionsskeptikern vidhöll dock att religion inte kan göra något som helst nytta för en person som mår bra. Men även här hade han fel eftersom en tro inte är en stark tro om det bara är en snuttefiltstro. Jag läste detta begrepp av en katolsk konvertit jag dock nu inte kan hitta namnet på. Om en person har en snuttefiltstro så snart det går dåligt och sen kastar bort det när han mår bättre är det ju inte något han själv kan tro på längden.
Det vetenskapliga tänkandet har inte alls någon plats för jaget, egentligen. Det vetenskapliga tänket innehåller inte ens frågan om jaget eller det subjektiva måendet. Därför kan det inte jämföras med det andliga.
Å andra sidan bör inte det religiösa tänket göra alltför stora vetenskapliga anspråk. Det är delvis detta, tror jag, som gjort att den lutherska statskyrkan i Sverige är på nedåtgående. Statskyrkan var en stel och trist organisation som företog sig att bygga upp förklaringsmodellen över liv och jord. Ett misstag de gjorde var att fokusera för mycket på frågan om hur man blir frälst.
Inom den katolska kyrkan är det inte genom vem man är som man blir frälst, utan till stor del vad man gör. Den som biktar sig och går på mässor ses som "räddad". Detta kan förvisso leda till en loj mentalitet, men å andra sidan leder den till mindre vånda än den protestantiska som ständigt tvingar den troende att grubbla över om han är på "rätt väg".
Det är ganska intressant att följa linjen från den svensklutherska personfixeringen på 1800-talet fram till religionskritik och vidare till modern godhetsfixering såsom svenskhumanism, svenskfeminism, djurvänsvurmande, osv. Jag hade redan tidigare tänkt i de banorna, men boken Det gudlösa folket gav mer kött på benen.
I boken reflekterar författaren rätt mycket över varför det är hippt och modern med buddhism och buddhistisk meditation, medan en kristen andlighet ses som vidskeplig.
Boken reflekterar också över ett annat intressant faktum, nämligen att ateisters religionskritik främst riktas mot det lutherska och kalvinistiska arvet om att religion är "vad man tror". Katolicismen, med dess över 1 miljard anhängare, har inte alls detta fokus. Inte heller islam. Därför är frågan "tror du på Gud? Ja eller Nej" en fråga som främst ställs inom protestantismen. En katolik skulle hellre besvara frågan: "Är du katolik? Ja eller Nej". (med det sagt finns det förstås katoliker som också funderar över Guds existens, men det VERKAR inte vara lika viktigt som inom den protestantiska kyrkan)
Det finns intellektuella och intelligenta människor i Sverige som konverterar till katolicism. Jag har diskuterat med ett par på flashback och man slås av deras lugna och godmodiga attityd, fri från högfärd och alltid med vänliga ord.
Här citat från en katolsk konvertit i första bästa googlesökningen:
Vad har förändrats i ditt liv sedan du blev katolik?– Jag har börjat läsa mer och intellektuellt underbyggt min tro. Det finns ofantligt mycket lärdom inom katolska kyrkan. En annan sak som har förändrats är hur jag betraktar människor runt omkring, jag har blivit mer uppmärksam och alla är vackrare nu.
Nu när du har konverterat, vad är det som fortsätter att locka med katolicismen?– Det livsbejakande och det tillåtande. Jag vet inte hur det skiljer sig från Svenska kyrkan, men nu är det i den katolska kyrkan jag rör mig och det har fått mig att inse hur viktigt det är för människan att träna och öva sina andliga krafter, precis som att man behöver motionera.
Om katoliker jämförs med protestanter, är katoliker mer konservativa?– Nej.
Vad är ni mer av?– Sorglösa. Det centrala för katoliker är Guds nåd, och att det finns förlåtelse för alla. Överallt där den katolska solen skiner finns glad musik och goda viner.
http://www.dn.se/insidan/det-livsbejakande-lockar/Ur ett psykologiskt perspektiv talar man numer ofta om att människan har en så kallad reptilhjärna och ovanpå den en "civiliserad" hjärna. Reptilhjärnan är den som styr bland annat flyktinstinkten, stress och ilska. Den civiliserade hjärnan lyfter oss ovanför dessa primitiva överlevnadskänslor.
Andlighet handlar mycket om just att LYFTA människan. Denna mänskliga önskan kommer inte att försvinna även om religionerna skulle försvinna. Människan känner en glädje när hennes själ lyfts ovanför de själviska behoven av mat och trygghet och istället riktas mot större syften, såsom andra människor eller moraliska förpliktelser.
Att vilja lyfta sitt sinne ovanför det basala är en stark positiv känsla, den är varm och rogivande. Tyvärr finns det många som nu helt har tappat insikt om att en sådan känsla ens finns, eftersom religioner så hårt har motarbetats av vänstern sedan 1950-talet.
Vissa uppnår den upplyfta känslan genom fysisk träning, andra genom kulturella aktiviteter eller meditation. Jag tänker inte påstå att det finns något ultimat sätt. Om en person mår andligt bra av en viss aktivitet så får de gärna göra det. Och tvärtom -- om en person känner sig nedtryckt och nedstämd av en aktivitet (detta kan inkludera att gå i kyrkan) så kan det vara bättre att skippa det.
Jag tänker inte heller påstå att man MÅSTE lyfta sitt sinne. Jag vet inte om man kommer till himlen alternativt helvetet i efterlivet eller om man bara försvinner.
De här högre syftena är välkända och diskuterades redan av filosoferna i det antika Grekland. Platon och Aristoteles brukar ofta nämnas som de filosofiska giganterna, och dessa lade grunden för de romerska filosoferna som var de som aposteln Paulus lärde sig. Paulus som, på sitt sätt, kombinerade ihop judendomens monoteism med den grekiska moralläran. Detta är kraftigt förenklat, men tveklöst har kristendom ett minst lika stort grekfilosofiskt arv som ett judiskt.
Filosoferna ansåg filosofi som den högsta vetenskapen och filosofiska människor som de mest upplysta, högst stående, och de som skulle hamna i den högsta himlen. Känns tankegodset igen? Konceptet med himmel och helvete fanns knappt ens inom judendom innan grekerna introducerade det. Fortfarande idag är det kristendomen som förvaltar det grekiska arvet, inte judendomen.
Vad man måste betänka är att kristendomen har ett snart 2000-årig tradition av andlighet. Att den levt kvar så länge beror på att den gett människor något starkt, annars hade den dött ut. Många religionskritiker kan, märkligt nog, inte inse detta. Jag tror att de är historielösa eller saknar förståelse för den mänskliga naturen. Människorna har inte i 2000 år tvingats och plågats att vara goda katoliker. Det är bara fånigt att ha en sådan världssyn. Men det förklarar kanske varför progressiva vänsterfanatiker ofta är så negativa, nedstämda och i avsaknad av humor.
Att koncepten går igen gör inte att kristendomen blir mindre giltig, vilket vissa religionskritiker vill påstå. Tvärtom -- goda idéer är desto mer universella.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar